Strid mot stressen.

Kort efter att jag skrivit föregående inlägg drabbades jag av migrän och det blev således ingen dejt med Samir. Migrän är ett tecken på långt framskriden stress hos mig och jag måste faktiskt göra något åt det nu.


När jag blir stressad föredrar jag nämligen att vara ensam och i och med detta skjuter jag oavsiktligt bort mina vänner, vilket förstås inte under några som helst omständigheter får förekomma allt för länge. Jag är dock oklar över vad det är som stressar mig så förbannat, men när mina kompisar ringer några gånger om dagen för att kolla att jag verkligen ska med blir det för mycket för mig med allt annat. Jag blir stressad av att folk undrar när vi ska ses, om vi fortfarande ska ses, vad vi ska hitta på osv och det är ju helt sjukt egentligen, för det ska man förstås inte bli. Jag kom dessutom på mig själv med att bli förbannad på mamma igår för att jag inte fick diska ifred, för att det inte gick tillräckligt snabbt om hon stod bredvid och pratade.

Jag stressar alltså även över disk - som egentligen mamma ansvarar för och som jag inte ens blivit tillfrågad att ta hand om. Något måste helt klart göras och har jag tur blir vändpunkten Dalarna, dit jag ska fara imorgon. Annars vet jag faktiskt inte vad jag ska göra, jag kan omöjligt irra runt som ett känslomässigt vrak och oroa mig över saker som inte ens är min sak att oroa mig över särskilt länge till. Uscha, kanske var jag inte helt redo att tackla universitetet direkt efter den mardrömslika tiden på Kunskapsgymnasiet? =/



Uösch.. rädda mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0