Världen tycks gråta med oss.

Idag fylls himlen av mörka moln, både bokstavligt och bildligt talat. Lidingö kyrka håller begravning idag. Jag ska inte närvara själv, då kyrkan kommer att vara alldeles fylld av poliser från hela Sverige från golv till tak. I ärlighetens namn kände jag honom inte särskilt väl heller, men Jim har ända sedan jag var liten varit en slags idol för mig. Berättelserna om hur han alltid var den som druckit mest coca cola och kaffe, tränat längst, festat hårdast och fångat flest bovar på fritiden blev aldrig tråkiga. Jag vill därför ägna honom och framförallt hans familj en tanke under denna svåra dag. Hade någon klarat av att besegra bukspottskörtelcancern hade det varit denna polis som, av vad jag har förstått, var nutidens Spartacus, men antalet överlevande i sjukdomen är fortfarande 0% och jag antar att det nu verkligen är officiellt att den sortens cancer inte går att bota. Det är hemskt tragiskt för alla som kom honom nära, men självklart tänker jag extra mycket på min pappa som har mist en av sina mest omtyckta kollegor och vänner. Livet är inte rättvist.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0