Grymt djupa tankar innan den vanliga Vivvis-superbraiga-dag-resumén.

Det är svårt att urskilja vilka i sin omgivning man vill hjälpa, vilka man kan hjälpa och vilka man bör hjälpa. Människor är bra på att uttrycka hur dåligt de mår, ibland även att de planerar att ta sitt liv. Andra gnäller ständigt om hur trötta de är, hur jobbigt förkylda de är eller hur tråkigt skolan och jobbet är. Hur skall man veta vilka som är värda att försöka motivera att kämpa vidare, vilka som skulle ha varit värda slitet men som det är för sent för, vilka som du kanske bör försöka hjälpa men som du kommer att dras ned med själv och vilka som helt enkelt inte kan ta till sig eller ens förtjänar din hjälp?

För några år sedan hjälpte jag alla, jag sträckte ut en hand till vem som än ville ta den, men det fungerar inte så längre, jag fungerar inte så längre. Jag vet att det finns människor som ständigt drar ned mig, jag vet att några av dem har bra anledningar till det, medan andra kort sagt borde hålla käften och lära sig uppskatta det de har och sluta gnälla. Men vilka skall jag kämpa för och vilka ska jag be fara och flyga? Jag tänker hur som haver inte brodera ut detta mer, jag ville bara skriva av mig detta och ber om ursäkt för all denna luddighet och skall därmed övergå till något mer konkret och betydligt mer upplyftande.

Vi fick besked av läraren idag att det var helt okay att vi spelade in ett matlagningsprogram till redovisningen, även om Lina mer verkade propagera för att vi skulle göra ett vanligt föredrag medan läraren svarade på frågan. Det känns superbra att vi verkar helt oense om vad vi vill och bör göra innan vi ens börjat spela in, särskilt med tanke på att det skall presenteras på tisdag. Men eftersom vi förmodligen blir tvungna att använda min digitalkamera till inspelningen känns det som om jag sitter i en väldans trevlig maktposition (he..he).

För att ytterligare lyfta detta inlägg kan jag även berätta att jag och Elena stannade kvar efter skolan och fikade på morotskaka medan regnet öste ned utanför. Det är sådant som gör hösten/regniga-vinterdagar-som-egentligen-borde-vara-snöiga så mysiga antar jag. Jag hoppas dock att regnet håller sig borta när jag och Max ska gå på stan imorgon och leta julklappar. Snäälla vädergudar? (A)





Du och jag kameran ;)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0