Genomtänkt värre.

Igår var första gången som det plötsligt slog mig att det inte bara finns en ekonomisk nackdel med att flytta till en ny stad och bo själv. AlexX med två x var den första som inte spontant blev glad för min skull, han tyckte att det kändes som om jag "lämnade honom", lite skämtsamt uttryckt förstås, men kanske ligger det ändå en viss sanning i det?

Jag har aldrig reflekterat kring hur det kommer bli med alla vänner och bekanta jag lärt känna här i Stockholm när jag flyttar, kommer jag ha råd att åka tillbaka och hälsa på i storstan? Kommer jag ha tid att ta emot besök? Kommer mina vänner ens finna tid/pengar/ork/vilja att försöka hälsa på mig? Kommer jag lyckas behålla kontakten med alla?

Jag insåg nog inte riktigt hur många jag förmodligen kommer att sakna, och framförallt insåg jag inte hur många som kommer sakna mig (eller åtminstone påstår att de kommer det ;D haha). Det känns.. konstigt faktiskt.


Nickää är en gosse jag troligtvis kommer sakna en hel del

och eftersom han och Martin lyckades gömma sig undan kamerorna i lördags

printscreenade jag den här tjusiga bilden utan deras vetskap.

mohahah :D


Drömkrockar.

Jag har inte haft ett uns tvivel på att jag valt rätt och jag hyser fortfarande inga som helst tvivel på att jag hittat mitt kall i livet. Under de senaste dagarna har dock en annan typ av dröm börjat mala i mitt huvud och den tycks inte vilja lämna mig. Jag kommer att ha större chanser att förverkliga den som, förhoppningsvis, utbildad sjuksköterska om 3 år, men det känns plötsligt outhärdligt att vänta så länge. Jag blir ständigt påmind om den och det är smått frustrerande att veta att den måste läggas på is tills utbildningen är klar.

Den optimala vägen vore just den - utbilda sig först. Då jag känner mig så fullkomligt säker på att sjuksköterska är det jag vill bli har jag för avsikt att bli det också - och låta den andra drömmen falla åt sidan just nu. Skulle jag inte bli antagen till någon av skolorna jag sökt vet jag dock exakt vad jag ska göra istället, och blir jag antagen (vilket jag fortfarande innerligt hoppas på) är kanske inte 1095 dagar så farligt länge att vänta?


Till mitt framtida jag:
glöm inte bort dröm 2
när dröm 1 väl är förverkligad.
Okay? ;)


Uppenbarelse.

Jag har fått osedvanligt mycket beröm från både lärare och klasskamrater idag och därför skulle jag förstås kunna kaxa om det genom hela inlägget, men det finns något mycket viktigare att notera. En viss gosse har nämligen löst ett mysterium jag klurat på huur länge som helst: varför är killar så besatta av breda tv-apparater och surroundsystem och guu vet vad?

Well... jag har förundrats över detta fenomen i flera år eftersom jag själv aldrig förstått tjusningen i att höra skrik i skräckfilmer och gråt i dramafilmer extra högt. Nu har dock ett ljus gått upp för mig och jag kan inte för mitt liv förstå varför jag inte insett detta tidigare, men det finns en väsentlig skillnad mellan killar och mig själv.

Porr, givetvis! Så självklart så det finns inte, givetviiis är det därför varenda jevla kille envisas med att slänga hårt förvärvade pengar på överdrivet stora tvanläggningar. Gosh, att jag inte fattat det tidigare.


Nu förstår jag äntligen varför dessa
 inte duger åt pojkar över 10 år ;)


Letting out the noise inside of me.

Jag hör inte hemma här och jag betvivlar att jag hör hemma någonstans annanstans. Jag vet inte vad det är för monster till medmänniskor man har att göra med. En av dem kom med världens anklagelser hit och dit för en tid sedan utan att jag kunde förstå vad det var som var fel. Hon avslutade med att säga "jag vill inte ha kontakt med dig längre" och vi har inte hörts av sedan dess, förrän idag. Människan går in på msn och skriver "hej, hur är det? :) Vi är inte ovänner nu väl?" Hennes förklaring till utbrottet sist var "ja, men kan vi inte bara glömma det? Jag säger saker jag inte menar ibland." Ska jag behöva stå ut med det då, för att det är "sådan hon är"?

Sedan har vi klasskompisarna som alla vänder sig till mig när de vill ha hjälp med något. Jag har inget emot att hjälpa dem alls, tvärtom, men det blir himla mycket när man skall hjälpa alla med grejer hela tiden. När en av dem dessutom nu blev sjuk lovade jag att ta extra anteckningar, vilket jag har gjort. Jag har försvarat henne inför datorlärare 3 gånger för att de inte ska ge upp hennes plats eftersom hon är sjuk och inte kan medverka. Jag har samtalat med andra lärarna åt henne om prov och ändå skriver hon (på facebook) utan motivering "vad kamratlig du var då :/" och jag känner bara för att riva isär allting, ringa upp datorlärarna och säga åt dem att stryka hennes plats åt fanders. Usch.

Jag har massa kompisar som har kärleksbekymmer och tjatar till förbannelse om dessa just nu, trots att jag sagt min åsikt om det. Givetvis skall man ha rätt att avlasta bekymmer på mig, men när det handlar om tjejer som inte vill ha dem eller tjejer som de egentligen inte ens vill ha själva förstår jag inte varför de måste tjata vidare om samma problem hela tiden och varför jag måste försöka stötta till förbannelse. Jag har sagt vad jag tycker, gå vidare, vad fan ska jag göra? De lyssnar ju inte ens på mig för bövelen.

Sedan har vi ju en underbar människa som igår kväll sade att han inte var ett dugg intresserad av att ses idag och sedan imorse säger "kan du komma hit nu?" och försvarar sedan gårdagens uttalande med "jag skämtade ju bara." Jävligt kul var det. Ännu roligare är att han beskyller mig för att hitta på ursäkter för att inte komma och jag vet inte.

Jag är bara en människa, jag kan inte vara alla till lags och Gud ska veta att jag undrar vad fan jag gör i den här jävla världen och hur fan man överlever. Klart jag överlever, det gör man ju alltid, men vad nattsvart allting är. Inte har man något för att vara snäll i alla fall, så mycket är säkert. Varför ska jag ställa upp för dem när jag inte får annat än skit tillbaka? Jo, för att jag är sådan och jag kan inte göra ett dyft åt det, för det enda som vore värre än att bli trampad på är att bli en av dem som trampar. Över min döda kropp.





Näe, får tackla det här på något bra sätt... imorgon :)


Pluggning som spårat ur ;)

Det är inte det att det är ointressant, för det är det verkligen inte, men jag orkar verkligen inte plugga. Jag har examination imorgon (som vanligt) och började plugga 18.00 idag och har sedan dess tagit 5 pluggpauser. Jag känner mig grymt oansvarig, men jag orkar verkligen inte. Inte alls bra.

Därför tänkte jag förena nytta med nöje och plugga lite via bloggen, ni kära läsare kan med andra ord sluta läsa här :D






Konjunktivit/ögoninflammation: orsakas av [bakterier eller virus], har symptomen [rodnad, sveda, värk, varflöde och ökat tårflöde]. Behandlas med [spolning, baddning och eventuellt ögonsalva i form av Noviform].

Hyposfagma: orsakas av [hastig temperaturförändring] och behandlas [inte, går över inom en vecka].

Katarakt/grå starr: orsakas av [grumlig lins], har symptomen [synfältsbortfall och synnedsättning] behandlas [via operation, där en ny lins sätts in].

Glaukom/grön starr: orsakas av [för högt tryck i kammaren (som innehåller vatten)], har symptomen [synfältsbortfall], kan obehandlat leda till blindhet och skall därför noga behandlas med [ögondroppar xalatan som sänker trycket].

Makuladegeneration: orsakas av [cirkulationsproblem i gula fläcken), har symptomen [försämrad synskärpa och en grå fläck i mitten av synfältet], behandling [saknas].


Nästan narcissistliknande tankar.

Jag hade inte känt igen mig själv om jag för tre veckor sedan fick syn på hur jag är idag. Så mycket känns det faktiskt som om jag förändrats under praktiken och det är en obeskrivligt underbar känsla, inte för att jag ogillade vem jag var (jag tyckte jeevligt bra om mig själv redan då ;) haha!) men det känns som om jag utvecklats enormt nu under praktiken. Jag har hittat sidor hos mig själv som jag faktiskt inte visste fanns och fått ett helt annat perspektiv på det mesta.

Igår t.ex. när jag satt på bussen hem och en man reste sig upp för en äldre dam var första gången någonsin som jag tänkte "guu vad fint gjort, varför gör inte alla så?" Min annars normala reaktion brukar vara "kan man inte stå i bussen får man faktiskt som pensionär använda färdtjänst", men numera tycks jag inse värdet av att få ha ett så pass normalt liv som möjligt trots att man är äldre och att färdtjänst kanske inte är det bästa alternativet enbart för att jag själv tycker att det verkar bekvämt. När jag blir äldre kommer jag säkerligen att ha en helt annan syn på det och vilja åka buss som alla andra, även om det innebär att jag tvingas be folk att ge mig sin sittplats.

Med denna nyfunna mognad kommer även negativa sidor. Jag har under den sista tiden alltmer känt att det är många vänner som blivit förändrade - till det sämre, men nu kan jag inte låta bli att undra om det inte är så att det är jag och inte de som förändrats.

Vården påverkar mig mer än jag insett förut och bara en sådan sak att jag alltid ser till att lägga mig i tid gentemot hur jag brukade vara uppe hela nätterna förut har en logisk förklaring i att det jag lär mig i skolbänken och mitt agerande i praktiken kan komma att bli livsavgörande för en människa. Jag kan t.ex. inte ge fel medicin på grund av att jag är trött, det är verkliga människor som får lida för dem eventuella misstag jag begår och om dessa begås på grund av att jag inte gått och lagt mig i tid vet jag inte om jag skulle fixa att leva med det.

Överlag har vården en stor del i mitt liv just nu och då det blivit en så pass viktig bit i mitt liv har jag helt plötsligt svårt att interagera med människor som inte förstår det. Personer som, av helt naturliga skäl, inte helt förstår innebörden av sekretess eller ens vad det innebär att jobba inom till exempel hemtjänsten tycks jag inte länge finna något gemensamt med. Givetvis är detta en superdum, och förhoppningsvis snabbt övergående, fas jag går igenom, men det är så det är just nu.

Jag är osäker på hur många av mina vänner som vid upprepade tillfällen fällt kommentarer i stil med "hur är det att torka gamla kärringar i arslet hela dagarna?" och jag kan inte beskriva den avsky jag känner för de personerna i just det ögonblicket. Detta är förstås ingenting de rår för själva (sunt förnuft räcker kanske inte alltid till för att gissa sig till att äldreomsorg handlar om så mycket mer än det), men hur skall jag kunna umgås med människor som är så waay off min våglängd och rent ut sagt inte förstår ett jeevla dugg. Jag har svårt att se en bekantskapskrets innehållande enbart t.ex. vårdpersonal, poliser och brandmän, men faktum är att det ibland känns som att sådana grupper är de enda som förstår vikten av att ha ett yrke som hjälper människor.

Viktigt att förtydliga är att detta inte gäller samtliga av mina vänner. Det finns tack och lov de som tycks förstå exakt hur det är och som jag verkligen inte kan påstå känns underliga att umgås med, men det är en liten skara. Har den lilla skaran lust att följa med i min bekantskapskrets ett tag till vore jag dock oerhört tacksam :)

Vården tycks ta över mitt liv just nu,
but I don't mind :)


Modellvärlden kan vänta... men sannerligen inte på mig.

"Du borde bli modell" är en fras jag fått höra hela mitt liv. Bland annat första gången jag satte min fot på mammas nuvarande jobb utbrast en sköterska där "du ska inte jobba med sådant här, du ska gå på catwalken". Guess what? Det ska jag inte alls.

Förutom det faktum att jag anser att mode är supertråkigt passar jag inte in i den där sjuka modellvärlden av andra orsaker. Jag var på casting när jag var yngre, på den tiden trillade modellerbjudanden in lite titt som tätt, alla tyckte ju att det skulle passa mig så man borde åtminstone prova på. Jag vände i dörren.

Det kändes som en kliché, falska leenden och beska kommentarer bakom varandras ryggar. Det är sannerligen ingen miljö jag önskar vistas i. Sedan får jag dessutom mitt utseende kommenterat flera gånger per dag redan som det är och då jag till och med är trött på att bli bedömd enbart efter utseendet ser jag ingen vits i att leva som modell med en massa falska människor, tråkiga kläder och utseendefixering kring mig. Det är inte sådan jag är. Jag vill ta hand om människor, hjälpa och stötta de som är i behov av det, sådan är jag.

Det var en klasskamrat som idag berättade att hon tyckte att jag skulle bli modell och när jag förklarade ovanstående tycktes hon förstå precis vad jag menade. Det var nog första gången en människa inte skakade på huvudet när jag sagt att jag absolut inte vill bli modell och det kändes bra att åtminstone en person förstår att jag har kapacitet och viljan till att göra något mer av mitt liv. Det vore synd att kasta bort halva livet på en catwalk när man kan göra något meningsfullt och viktigt inom t.ex. vården istället. Därför känns inte frasen "du borde bli modell" som en komplimang i mina öron, jag är så mycket mer än långa ben och smal midja.



Burgos var den som övertalade mig att göra mitt
första och enda modelljobb,

att visa upp Norra Reals skoltröjor.

Jag måste säga att jag är glad över att jag i tidig ålder
förstod att modellbranschen inte var något för mig,
vem vet vilken hemskt elak och utseendefixerad
människa jag blivit då?

Identitetskris.

Oscar Nordling är en grabb som jag träffade under en spansklektion på Norra Real och efter att jag slutade den skolan har vi haft väldigt begränsad kontakt. Idag satt vi och pratade igenom en hel del över msn och en del av det samtalet fick mig att tvivla över vem jag egentligen är. Det låter hur löjligt som helst, sådana där klyschiga tonårstankar vi alla ställt oss när vi var 14. Till saken hör att jag alltid varit stensäker på vem jag är och jag är självgod nog att säga att jag har trivts himlans bra med mig själv.

Efter tiden på Norra lade jag allt vad högsta betyg och framtidsdrömmar hette på hyllan, jag hade upptäckt att jag inte alls ville leva ett liv så som personerna där levde sina. Jag ville inte längre utbilda mig, umgås med tråkigt intellektuellt folk eller tjäna multum, jag ville ut i världen, träffa intressant folk och se till att livet blev roligt. Den livsfilosofin har jag anammat därifrån ända fram tills imorse, då Oscar helt plötsligt frågade varför jag alltid försökte framstå som en osmart person.

Enligt honom är jag en av de smartaste personerna han känner till (och tro mig, kommer den komplimangen från Oscar skall man suga upp den som en svamp) och han kunde inte förstå varför jag jämt försökte framhålla att jag bara är en rolig person utan något större vett i skallen när jag faktiskt är jäkligt smart. Sorgligt nog är det väl sådan jag har blivit, jag tog avstånd från mitt eget intellekt när jag lämnade Norra och när Oscar nu drog fram den sidan hos mig igen började jag ifrågasätta om jag är inne på rätt spår i livet och ja, vem jag egentligen är.

Kanske är jag ändå en sådan som skall sitta och plugga ihjäl mig på en högskola, gifta mig rikt och skaffa 2 väluppfostrade ungar, ett underbart hus och två stadsjeepar? Kanske skulle det till och med vara ett liv som jag faktiskt vill ha? Jag kanske vantrivs något enormt om jag vaknar upp när jag är 40, har levt livet efter vad som fallit mig in och efter vad som varit roligt, men sitter där utan något intellektuellt umgänge och utan ett tillräckligt intellektuellt stimulerande jobb?


Det här är nog första gången i hela mitt liv som jag inte vet
vem fan jag är eller vad faen jag vill.

 Vad gör jag nu?


(Tror ni att bilden är photoshopad? Ni har rätt.)

Om flickan som fick nog.

Ibland undrar jag verkligen vad somliga tror om mig, att man skall kunna bete sig hur som helst och att jag sedan ändå ska finnas kvar. Det har pågått så länge nu och det känns hemskt att säga det, men det var länge sedan det kändes roligt att umgås med er. Ni gör allt till ett krav och allt ska vara på era villkor.

Jag skall åka in till stan för att träffa er och gå betala för mat jag egentligen inte har råd med, jag skall åka ut till landet och umgås med er - men får inte ta med mina vänner som jag vill. Jag ska köpa julklappar till en av era släktingar, som jag inte ens är släkt med själv och spendera hela julen med denna person och enbart lyssna på det ni har att säga. När jag introducerade min förra pojkvän satt ni och pratade om staden han kom ifrån i 30 minuter innan vi hann få in att ni hört fel och att han inte alls bodde där.

När jag tog min student ville en av er inte ens dyka upp för att "det var för varmt" och ett av de tidigaste minnena jag har är från påsken då jag var 3 år och samma person stod och skrek åt mig tills jag började gråta - för att jag tyckte bättre om katter än om hundar. Trots att jag har sagt att jag inte har råd att höra av mig pga att ni använder ett annat telefonabonnemang ringer ni pappa och skuldbelägger honom för att jag inte svarade den enda gången ni ringt - då jag skrev min tenta på universitetet och inte kunde svara.

Det är inte bara mig det handlar om, jag ser hur illa ni gör personer i min omgivning och att ni försöker släta över det hela genom att köpa biocheckar till mig känns bara ytterligare förödmjukande. Hur kan ni tro att jag ska tycka att det är okej efter det? Är det den bilden ni har av mig, att jag förlåter allt bara jag får något? Jag vill inte ha era pengar eller gåvor, speciellt inte på det här sättet. Jag vill inte bli köpt och det faktum att ni inte köpte något motsvarande till min lillebror säger bara ännu mer om er. Hur tror ni han känner? Han har under hela sin uppväxt sett mig få presenter, medan han inte fått någonting. Ni har inte ens försökt kontakta honom under den här konflikten, betyder han ingenting för er?

Jag känner mig inte välkommen ut till er längre och det kommer mina vänner heller aldrig göra efter att ni har sagt att det bara innebär massa anpassningar och att jag är välkommen, men inte dem. Det går inte att reparera, även om de får komma ut nu så vet både jag och dem att de inte var välkomna från början, att ni egentligen inte vill ha dem där.


Jag betvivlar att ni läser detta, men jag måste få ned det i bloggen för att senare minnas varför jag gjort de val som jag gjort. Vetskapen om att de saker jag rabblat upp enbart är en minimal del av helheten som sårat, inte bara mig utan resten av min familj, gör mig övertygad om att jag gör rätt i att ta avstånd från er.


Ni har ju betett er såhär hela tiden, vad trodde ni? Att ni skulle kunna köra över oss allihop och sedan köpa biobiljetter tills allt blev bra? Blod är inte tjockare än vatten och jag är så sjukt besviken över att behöva växa upp och inse att det har varit såhär hela tiden, vi har bara anpassat och anpassat och anpassat oss efter er och ni är inte ett dugg villiga att kompromissa lite åt vårt håll förrän det eskalerar i en sådan här konflikt. Usch.


Liihiista.

Lajnda räddar dagens inlägg med en lista :D woohoo! Cred till henne.



Sätt din musik på blanda.-
Klicka på nästa-knappen efter varje fråga.
Använd sångtitlen som svar på frågan.

1. Hur mår du idag? Think twice
2. Kommer du komma långt i livet?  
Shadows (låter lovande :p)
3. Hur ser dina vänner dig?
Stay forever
4. Kommer du gifta dig?
Cold Heaven
5. Vad är ditt livs themesong?
Stop waiting
6. Vad är ditt livs historia?
Evil eye
7. Hur är skolan för dig?
Moan (hahahha)
8. Hur kan du komma framåt i livet?
What I want
9. Hur kommer imorgon vara? Somebody told me
10. Vad är det bästa med dina vänner?
She will be loved
11. Vad finns i lager för nästa vecka?
Emotion sickness (lååter bra :p)
12. Vilken sång beskriver dig bäst?
Firestarter
13. Hur är det med ditt liv?
Marriage to millions (wuuhuu? :p)
14. Vilken låt ska spelas på din begravning?
It's been a while
15. Hur ser världen på dig?
Augen Auf! (Se upp, hahah :D)
16. Kommer du att ha ett lyckligt liv?
She loves me not
17. Vad skulle du vilja säga till nästa generation?
 3 AM
18. Vilken låt beskriver den du är attraherad av?
Every you Every me
19. Har du en djup & mörk hemlighet?
Count me out
20. Brukar folk i hemlighet fantisera om dig? Polar
21. Hur kan jag göra mig själv glad?
Make damn sure
22. Kommer jag någonsin ha barn?
En kväll i tunnelbanan (saay whaat? :D)
23. Vad är några tips till mig?
Bittersweet symphony
24. Hur kommer jag bli igenkänd? Paint your target
25. Vad är min danssång?
Hollywood




Hihihi :D
Då min dator kraschade i förrgår och således blev omformaterad är alla bilder gone.
Bild på Lajnda därför :D Varsåågodis!

Är det skandal att visa låren på 2000-talet är jag med glädje redigt skandalös.

Det känns som om det är dags att klargöra ett och annat angående vissa bilder som publicerats på bloggen och bdb på sista tiden, då folk (dvs tjejkompisar och killkompisar med flickvänner) tycks skapa sig en fantasi om att bilderna innehåller mindre kläder än vad de faktiskt gör.

Jag är iförd ett linne och trosor på samtliga av de berörda bilderna och då jag fotat framifrån syns logiskt nog inte baksidan av trosorna, vilket resulterar i att de inte visar mer än en bikiniunderdel. Linnet visar betydligt mindre hud än en bikiniöverdel, det är ni med på? Jag struttar runt i bikini hela somrarna, så kan ni inte se på de bilderna utan att bli upprörda antar jag att jag får hitta andra badkompisar i sommar :)

Det man ser på dessa bilder, som man inte ser annars, är övre delen av låren. Är det därför ni kallar dem "lättklädda"? Är det det ni blir så hiskeligt upprörda över? Att man kan se mina lår? För i sådant fall börjar jag nu undra om det är er fantasi som skenar iväg och gör bilderna till något de faktiskt inte är?


Det är såhär jag är, jag ser ingen idé i att gömma mig/överdelen av mina lår, jag är stolt över mig själv (och där ingår låren) och publicerar bilder på dem för att minnas hur de såg ut nu, precis som jag vill minnas hur jag såg ut i ansiktet och övrigt :)


En del tror att jag gör detta för att påkalla killars uppmärksamhet och tro mig, mina vänner, jag behöver sannerligen inte visa överdelen av mina lår för att få killars uppmärksamhet :) Jag är den sista att försöka påkalla intresse genom att visa hud, bloggen skrivs för min skull och inte för att ragga killar... och om copycatsen spyr är det bara en bonus :)


För att sammanfatta detta nu, dessa bilder publiceras för att jag vill minnas hur jag såg ut och framförallt för att jag inte tycker att det, på 2000-talet, är tabu att visa sina lår :) Avslutningsvis vill jag tacka alla er andra, däribland Tobbe, som förstår bilderna utan förklaring från min sida och ser dem som de faktiskt är: vilka andra vivvibilder som helst. Efter att ha läst det här hoppas jag att ni andra också förstår och kan se bilderna uatn att låta fantasin ta överhand. Det är sådan här jag är, känner ni obehag inför bilderna känner ni obehag inför mig, för bilderna är jag.




   
Jag tänkte ta en av bilderna som exempel.
Bild 1: Såhär skulle det se ut med en kjol till.
Bild 2: Det här området är det man ser utöver de bilder jag brukar ta.
Tabu? In my ass att det är.




Här är en till :)
Passa på att se den med nya ögon,
för fler kommer med säkerhet följa :)

Solo dejame en paz.

Jag är så sjukt less på det mesta just nu och därtill redigt förbannad. Därför tänkte jag således enbart låta detta inlägg involvera en tillkännagivelse, en fråga och slutligen en interjektion.

tillkännagivelse: jag skall åka ifrån er alla klagomaner i helgen, mihihi.
fråga: hur jävla svårt ska det vara att sy ett jävla knapphål?
interjektion: USCH!

Mhhhhhhhhhhhhhhhh?

Ekonomiskt stöd uppskattas - men kan icke tas emot :)

Det är hårt att vara helt pank utan att veta när, eller ens om, jag får pengar igen. Inte så mycket för att jag inte har råd med saker, utan för att det är så oerhört svårt för mig att ta emot ekonomisk hjälp. Jag har nyligen upptäckt att jag har hur generösa vänner som helst och samtidigt som jag givetvis uppskattar det galet mycket så är det ofantligt svårt för mig att ta emot pengar, låta andra bjuda på saker eller ta emot andra typer av gåvor. Det är det som känns så jobbigt, för jag mister min självständighet om jag gör det.

Bara det faktum att pappa är den som sätter in pengar på mitt konto för att jag skall kunna betala min mobilräkning känns oerhört irriterande. Självklart är jag tacksam för att han ställer upp, men det skulle kännas 10 000 gånger bättre om jag kunde betala den själv. Då det är svårt att ta emot pengar av mina föräldrar kan jag inte ens beskriva hur jobbigt det är att ta emot saker från mina vänner.


Häromdagen, till exempel, när jag ville bort från allting erbjöd sig Micke att betala resan upp till Dalarna åt mig och sedan stå för mat och logi under min vistelse och slutligen betala hemresan. Det är så galet snällt och det känns inte som om jag riktigt kan uttrycka hur tacksam jag är över erbjudanden som hans - men jag kan trots detta inte ta emot dem.

Den som tar mest stryk av min vägran att ta emot saker - som förmodligen kan tolkas som ganska otacksamt, även om det inte är min mening - är Tobbe. Han är för himla gullig som skall fixa allting åt mig och till och med erbjuder sig att fixa ett jobb, som jag visserligen tror skulle vara kanonkul, åt mig. Jag kan inte låta dig göra det gullunge, men jag uppskattar verkligen att du erbjuder dig. Precis samma sak gäller alla er andra - tack för all hjälp, men jag kan inte ta emot den - jag vill vara självständig så pass länge som jag kan.



Tobbe hade knåpat ihop den här till mig igår
och det är väl en av de få gåvor jag faktiskt kan acceptera utan att känna mig osjälvständig :)
Tack så mycket Tobbs! :)

Sexlista.

Jag fick visst smak för det här med listor, såå jag letade upp en på egen hand och du Linda, du borde också göra den ;) Och ni andra om ni vill det också förstås :) haha! Så måste jag förstås placera listorna i kategorin mentalitet istället också ;D




Är du tillsammans med någon?
Jaa, jag berättar det bara inte för någon. Neeej.. jag vill inte ha någon och det vet väl alla vid det här laget :D

Har du dumpat någon på ett svinigt sätt?
Nej, jag har alltid bara förklarat läget på bästa möjliga sätt, sedan har många blivit sårade, men det kan man inte komma ifrån.

Har du blivit dumpad på ett svinigt sätt?
Mjaa... den enda gången var rätt clean :D Jag hade redan pratat om att göra slut med honom innan så, aa, grattis Jonny, du hann först :D woow.

Hur många namn finns det på din hångellista?
Det har jag ingen koll på, ska se om jag lyckas räkna... noope :)

Har du varit otrogen?
Haha nä, har inte varit det. Förstår inte varför människor är otrogna faktiskt, det är så enkelt att bara vara ärlig och säga att man vill ha sex med andra? :D

Har du blivit bedragen?
Noope :) Jag har haft tur antar jag?

Har du hånglat med en kompis pojkvän?
Tjejen jag snodde listan från hade svarat "aldrig i livet, vem gör sånt?" Och aa.. jag håller med, vem fan är så dum i huvudet att man gör det? :p Snygg kompis haha :D Nää, jag är bättre än så.

Har du hånglat med en pojkväns kompis?
Haha, det är väl samma sak där :D Vem gör sånt? haha :D

Har du hånglat med någon i dina föräldrars bekantskaptkrets?
Hahah, nää, så desperat har jag INTE blivit ännu ;D

Har du legat med två personer på en kväll?

Tss :D Lite mer hyfs har jag väl.

Har du hånglat upp någon av samma kön (och gillat det)?
Hahah aldrig i livet. Vad ska man med tjejer till när det finns så många killar som ställer upp? :P

Ärligt. Hur många finns det på ligglistan?
Hahahh :D Veem vill veta det?

Och när rök den där oskulden egentligen?
Efter att min dåvarande pojkvän slängt en kondom på mig och sagt "duu vill inte" och jag svarat "vill jag visst". Väldigt romantiskt :D

Har du tagit någons oskuld?
Några stycken faktiskt, sedan är det två killar jag verkligen hoppas på var oskulder, annars är det riktigt synd om dem.

Pinsammaste som hänt när du haft sex?
Ett exs familj kände sig tvungna att ljudisolera hans rum efter att vi varit tillsammans ett tag (vilket de också gjorde), det var liite pinsamt :D

Saker som du tänder på som vi bör veta, fetischer?
Oj.. mja :D jag är kanske lite exhibitionistisk, jag älskar skäggstubb och om du bär mig till eller puttar ned mig i sängen är jag med direkt :D hahah

Gjort en "One night in Paris"?
Inte som jag varit medveten om själv, men många verkar tycka det är kul att smygfilma så vem vet? ;p Kanske ligger en "Vivvsan haxxar lången" eller "Headshot på Vivvsan" ute på nätet?

Haft one-night-stands?
Jag har försökt, men de jävlarna går ju inte att bli av med, såå, kan man räkna dem ändå? Vet inte :D

Idkat snusk med någon i dina föräldrars säng då?
Deet tror jag fasiken inte att jag har :D Woow, ska jag lägga till på listan över ställen som bör avverkas innan jag fyllt 97.

Varit fler än två i sänghalmen..?
Hahah.. jaa har hänt några gånger, dock inte med sex inblandat. Sorry Toomten (A) hahah.

Är du med i 10.000metersklubben?
Nää :D hade 40 graders feber sist jag åkte, inte direkt något mood för att ragga upp någon på planet då inte.

Konstigaste plats du sexat på?
Gosh, finns hur mycket konstiga platser som helst ju.. men undrar om inte grushögen ändå tar priset, eller bänken på innergården när folk stod och tittade ut genom fönstren. Deet var faktiskt jävlans weird, så aa blir bänken :D

Hur många olika nationaliteter finns på ligglistan?
Har bara avverkat svenskar faktiskt.







:o

Linda är utmanande, ooh my goood :o

Min dator är superdum, jag har bara umgåtts med pappa idag och när Linda nu har utmanat mig på att skriva någon lista såå får det helt enkelt bli listan som representerar dagens blogginlägg :D tadaa!

För övrigt skulle lojalitetskategorin användas för att annonsera födelsedagar, meen det här inlägget platsar ingen annanstans så :D woohoo.



Regler: Det här är svårare än du tror! Kopiera detta till din blogg, utmana 5
personer och berätta det för dom. Varje svar måste börja med första bokstaven
i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord! Om personen som
utmanade dig har ett namn som börjar med samma ord som ditt får du inte ge
samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger
eller skriva ditt eget namn som svar! Lycka till!

1. Vad heter du?: Haha! Undrar samma sak som Linda, man fick ju inte skriva sitt eget namn? :D Men.. Veronica?
2. Ett ord på fyra bokstäver: Visp.
3. Flicknamn: Vendela.
4. Pojknamn: Valdemar.
5. Yrke: Veterinär.
6. Färg: Violett.
7. Klädesplagg: V-ringad T-shirt.
8. Mat: Vansinnigt god pocherad rödspättefilé.
9. Sak i badrummet: Vaselin.
10. Plats/stad: Valencia.
11. En orsak att vara sen: Värmeslag.
12. Något man skriker: Vad fainen.
13. Film: V for Vendetta.
14. Något man dricker: Vodka.
15. Band: Van Halen.
16. Djur: Val.
17. Gatunamn: Valhallavägen.
18. Bil: Voolvo.
19. Sång: Voulez Vous Coucher Avec Moi (med Daddy K hahaha, grejer det där du).


Jaag utmanar: Spejje, Dudd, Robinsson, Tobbe och Kirre (jaa, det innebär att du måste starta blogg :D).



LAAJNDAA :D
Utmanar man mig borde man vara sääker på
att hamna på bild i min blogg :D mohahah!

What have you done to me?

Missförstå mig inte när jag skriver detta, jag är tacksam för att mina vänner jagar mig och vill ha med mig ut (annars hade det varit för himla sorgligt om jag suttit hemma dag ut och dag utan att någon saknat mig), men sedan jag kom hem från Dalarna har allt bara känts tungt. Att mobilen ringer känns tungt, att folk på msn frågar om jag vill komma över känns tungt och att se hur besvikna alla blir när jag säger nej känns nästintill outhärdligt.

Jag måste inse faktum: jag har blivit folkskygg. Jag är rädd för att han skall försöka förföra mig om jag åker över till honom för att se film och eventuellt sova över, jag har ju varit med om sådana försök som förstört vänskapen såå många gånger förut. Jag är rädd för att jag sänder ut fel signaler om jag bestämmer mig för att fika med den andra killen, eller den tredje, den fjärde, den femte osv. Det är väl egentligen det som är problemet: signaler.

Killar tolkar mig aldrig rätt och jag vet inte vad jag gör för fel. Drar jag mig undan jagar de mig mer, säger jag att jag har det jobbigt och vill vara själv vill de komma över och trösta mig, berättar jag att jag vill vara singel antar de på något underligt vis att jag underförstått menar "jag ville vara singel tills jag såg dig, så snälla ta mig med storm bara" och säger jag att jag verkligen uppskattar vår vänskap och hoppas att kärlekslika känslor aldrig förstör den svarar de genast "jag älskar dig och nöjer mig inte med att bara vara vän med dig".

Varför tror ingen mig när jag till och med säger rakt ut att jag vill vara singel och inte ha någon jävla pojkvän?!



Himlans värld vi lever i.
Bilden är för övrigt en aaaning photoshopad.

Man präglas av allt i sin samvaro, tyvärr även av sina ex.

Nu bloggade jag för.. mindre än en halvtimme sedan, men det dök upp något som gör att jag känner att jag behöver ventilera lite i bloggen. Det var nämligen så att Max frågade mig vilka jobb jag sökt/söker och han kunde inte förstå varför jag inte litade på honom tillräckligt mycket för att avslöja det för honom. Jag tyckte således att det kanske vore dags att berätta varför jag är så paranoid angående jobbsökerier.

Det var nämligen så att medan jag var ihop med mitt ex förra året och sökte sommarjobb i januari/februari någon gång tjatade han som tusan för att få veta vilka jobb jag sökte. Jag var redan då motstridig mot att berätta det för honom, då man hört om hur många skräckexempel som helst där personerna blivit snuvade på sina framtida jobb på grund av att de berättat om det för andra. Exet tjatade dock vidare och bedyrade att han inte var ett dugg intresserad av att söka samma jobb som jag och att han inte skulle berätta det för någon annan. Då vek jag mig, förhållanden bygger ändå på tillit, right?

Efter ett tag försade min, då så väldigt käre, pojkvän att inte bara han sökt samma jobb som mig, utan även hans högt hatade exflickvän (?!) och hans bästa kompis hade också sökt det. Jag bad honom dra åt helvete redan då och hur många fler som sökte jobbet efter att ha hört det av honom vill jag inte veta, men han lyckades som vanligt nästla sig tillbaka genom att dra någon snyfthistoria om hur synd det var om honom och hur hans ex tvingat honom att berätta för henne. Då hon var en sådan förskräcklig markatta trodde jag ju på honom och det blev sista gången jag lät honom beveka mig. Hur som haver, därför låter jag ingen veta vad jag söker för jobb och jag hoppas att ni respekterar det :)



En del saker håller jag för mig själv
och det handlar inte om brist på tillit för mina vänner,
utan om överskott av dåliga erfarenheter.

Hur jävla svårt ska det vara att uppföra sig som folk?

Vad ska man göra åt mänskligheten egentligen? Jag börjar halvt undra om jag någonsin får återse mina betyg då sekreteraren mailade mig idag och berättade att hon lagt mina papper i lärarens fack i hopp om att han skall förstå vad som hänt och sedan leta upp mina betyg. Hur många fler veckor kommer det ta?! Aja, jag kan faktiskt inte sitta och vänta på det längre så jag får gå till arbetsförmedlingen utan de betygen, men det känns ju sådär lagom kul att inte kunna styrka att man faktiskt läst 30hp eller behöva säga "nää alltså universitetets lärare slarvade bort mina betyg så jag vet inte om jag någonsin får dem eller om jag ska göra om hela kursen." Åh hur svårt ska allt behöva vara på en skala?

Att det sedan finns de "kompisar" som tror att de kan bete sig hur som helst och sedan säga "förlåt", varpå allt ska vara frid och fröjd gör mig också lycklig. Att samma person sedan inte ens bryr sig om att läsa mina sms ordentligt, utan bara börjar anta att jag aldrig mer vill se vederbörande och slutligen skickar 103875 sms för att se till att allt är "lugnt" mellan oss gör saken såå mycket bättre. Helt plötsligt är jag faktiskt inte säker på om jag någonsin vill träffa honom eller om jag vill träffa någon annan för den delen heller. Usch vad jag hatar människor, kan inte alla bara uppföra sig som folk och vara lite hyggliga mot varandra, stå för sina misstag och ge andra människor andrum när de behöver det? Hur svårt är det?



Lilja är ju som bekant mitt efternamn så det fick bli en bild
på liljor mot mörk bakgrund.
Det är lite så det känns idag, Liljan är omgiven av mörker.

Därför försvinner mina "killkompisar" en efter en.

Hade någon, för blott några månader sedan, sagt mig att jag skulle hålla två tjejmiddagar inom loppet av 1,5 månad hade jag bara skrattat åt personen i fråga. Nu när det är gjort och jag sitter här och kollar igenom bloggen går dock en relativt läskig sanning upp för mig, jag har levt i total blindo i flera år.

Att jag under dessa år har haft hur kul som helst skall tilläggas innan jag fortsätter, men faktum är att jag levt i tron om att jag haft en massa bra killkompisar och så har fallet inte varit, de har varit beundrare. Det är inte särskilt många av dem kvar nu, just för att de en efter en avslöjat att de förälskat sig i mig och det är närapå löjligt hur många killar detta faktiskt innefattar.

Sanningen är att jag är utless på det, killar jag räknat som kompisar i flera år som plötsligt hasplar ur sig att de enbart varit vänner med mig för att de hoppats på att det skulle leda till något mer. Samtidigt som jag naturligtvis förstår att det förmodligen finns undantag känns det i nuläget jobbigt att umgås med de killkompisar jag har kvar, just för att det är så totalt uppslitande att se personer jag verkligen tyckt om som kompisar bli sårade när jag berättar att jag inte känner samma sak för dem.

Detta i kombination med att jag faktiskt lyckats träffat ett par riktigt roliga och bra tjejer de senaste åren har fått mig att inse varför tjejer hellre väljer att ha tjejkompisar jämfört med killkompisar. Well, jag tänker inte säga upp bekantskapen med de få killar jag har kvar bara utifall de också skulle få för sig att de är kära i mig och de ska absolut inte känna sig påhoppade eller dylikt av detta inlägg, men faktum är att det definitivt är dags för mig att omvärdera fenomenet tjejkompisar. Det är tamigfan inte lätt att hitta sådana superbra tjejer, jag har letat i princip hela livet, men jag är glad över att jag lyckades hitta er till slut i alla fall. Tack, verkligen, Tack!





Det är dags att sluta famla runt i mörkret och inse hur det faktiskt ligger till,
av någon anledning kan killar inte vara kompisar med mig
utan att kräva något mer än bara vänskap.

RSS 2.0