Darling, dear, get a grip.

Jag är en sådan som starkt tror att allt sker av en anledning, men den bakomliggande anledningen till att jag fick för mig att börja den här utbildningen hittar jag inte. När halva lektionerna går åt till att bevittna provocerande tjafs mellan lärare och en annan elev och den resterande halvan går åt till att reda ut frågor som läraren skrivit upp svaren till på tavlan 2 minuter innan undrar jag vad tusan jag gör där. Jobbet ringer då och då och frågar om jag har tid att jobba och jag tvingas alltid säga "nej tyvärr, jag pluggar", är det värt det? Att försumma jobbet för att höra läraren förklara atrofi 50 gånger per dag? Jag har mina tvivel.

Jag råkade tydligen ringa upp André medan jag och Sandra gick på bussen och den grabben satt alltså och lyssnade på allt vi sade hela resan hem innan jag upptäckte att samtalet var uppkopplat. Han frågade hur fan vi kunde hålla igång ett samtal om lärare och klasskamrater i en kvart och säger sedan åt mig att skaffa mig ett liv. Motvilligt erkänner jag att det nog kan vara så att han har en poäng.

Vermin föreslog att jag skulle åka med honom till Göteborg i helgen och bo på hotell samt se fotboll. Det känns faktiskt lockande - att ta in på hotell och bara fly undan allt för ett tag. But then again - vad löser det?

 



Såhäär tycker jag om dagen i fråga ;P


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0