Nästan narcissistliknande tankar.

Jag hade inte känt igen mig själv om jag för tre veckor sedan fick syn på hur jag är idag. Så mycket känns det faktiskt som om jag förändrats under praktiken och det är en obeskrivligt underbar känsla, inte för att jag ogillade vem jag var (jag tyckte jeevligt bra om mig själv redan då ;) haha!) men det känns som om jag utvecklats enormt nu under praktiken. Jag har hittat sidor hos mig själv som jag faktiskt inte visste fanns och fått ett helt annat perspektiv på det mesta.

Igår t.ex. när jag satt på bussen hem och en man reste sig upp för en äldre dam var första gången någonsin som jag tänkte "guu vad fint gjort, varför gör inte alla så?" Min annars normala reaktion brukar vara "kan man inte stå i bussen får man faktiskt som pensionär använda färdtjänst", men numera tycks jag inse värdet av att få ha ett så pass normalt liv som möjligt trots att man är äldre och att färdtjänst kanske inte är det bästa alternativet enbart för att jag själv tycker att det verkar bekvämt. När jag blir äldre kommer jag säkerligen att ha en helt annan syn på det och vilja åka buss som alla andra, även om det innebär att jag tvingas be folk att ge mig sin sittplats.

Med denna nyfunna mognad kommer även negativa sidor. Jag har under den sista tiden alltmer känt att det är många vänner som blivit förändrade - till det sämre, men nu kan jag inte låta bli att undra om det inte är så att det är jag och inte de som förändrats.

Vården påverkar mig mer än jag insett förut och bara en sådan sak att jag alltid ser till att lägga mig i tid gentemot hur jag brukade vara uppe hela nätterna förut har en logisk förklaring i att det jag lär mig i skolbänken och mitt agerande i praktiken kan komma att bli livsavgörande för en människa. Jag kan t.ex. inte ge fel medicin på grund av att jag är trött, det är verkliga människor som får lida för dem eventuella misstag jag begår och om dessa begås på grund av att jag inte gått och lagt mig i tid vet jag inte om jag skulle fixa att leva med det.

Överlag har vården en stor del i mitt liv just nu och då det blivit en så pass viktig bit i mitt liv har jag helt plötsligt svårt att interagera med människor som inte förstår det. Personer som, av helt naturliga skäl, inte helt förstår innebörden av sekretess eller ens vad det innebär att jobba inom till exempel hemtjänsten tycks jag inte länge finna något gemensamt med. Givetvis är detta en superdum, och förhoppningsvis snabbt övergående, fas jag går igenom, men det är så det är just nu.

Jag är osäker på hur många av mina vänner som vid upprepade tillfällen fällt kommentarer i stil med "hur är det att torka gamla kärringar i arslet hela dagarna?" och jag kan inte beskriva den avsky jag känner för de personerna i just det ögonblicket. Detta är förstås ingenting de rår för själva (sunt förnuft räcker kanske inte alltid till för att gissa sig till att äldreomsorg handlar om så mycket mer än det), men hur skall jag kunna umgås med människor som är så waay off min våglängd och rent ut sagt inte förstår ett jeevla dugg. Jag har svårt att se en bekantskapskrets innehållande enbart t.ex. vårdpersonal, poliser och brandmän, men faktum är att det ibland känns som att sådana grupper är de enda som förstår vikten av att ha ett yrke som hjälper människor.

Viktigt att förtydliga är att detta inte gäller samtliga av mina vänner. Det finns tack och lov de som tycks förstå exakt hur det är och som jag verkligen inte kan påstå känns underliga att umgås med, men det är en liten skara. Har den lilla skaran lust att följa med i min bekantskapskrets ett tag till vore jag dock oerhört tacksam :)

Vården tycks ta över mitt liv just nu,
but I don't mind :)


Kommentarer
Postat av: Linda

Wiie :D Blir superglad för att du verkligen hittat något du trivs med nu :D

2009-11-03 @ 09:21:26
URL: http://halldis.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0