Letting out the noise inside of me.

Jag hör inte hemma här och jag betvivlar att jag hör hemma någonstans annanstans. Jag vet inte vad det är för monster till medmänniskor man har att göra med. En av dem kom med världens anklagelser hit och dit för en tid sedan utan att jag kunde förstå vad det var som var fel. Hon avslutade med att säga "jag vill inte ha kontakt med dig längre" och vi har inte hörts av sedan dess, förrän idag. Människan går in på msn och skriver "hej, hur är det? :) Vi är inte ovänner nu väl?" Hennes förklaring till utbrottet sist var "ja, men kan vi inte bara glömma det? Jag säger saker jag inte menar ibland." Ska jag behöva stå ut med det då, för att det är "sådan hon är"?

Sedan har vi klasskompisarna som alla vänder sig till mig när de vill ha hjälp med något. Jag har inget emot att hjälpa dem alls, tvärtom, men det blir himla mycket när man skall hjälpa alla med grejer hela tiden. När en av dem dessutom nu blev sjuk lovade jag att ta extra anteckningar, vilket jag har gjort. Jag har försvarat henne inför datorlärare 3 gånger för att de inte ska ge upp hennes plats eftersom hon är sjuk och inte kan medverka. Jag har samtalat med andra lärarna åt henne om prov och ändå skriver hon (på facebook) utan motivering "vad kamratlig du var då :/" och jag känner bara för att riva isär allting, ringa upp datorlärarna och säga åt dem att stryka hennes plats åt fanders. Usch.

Jag har massa kompisar som har kärleksbekymmer och tjatar till förbannelse om dessa just nu, trots att jag sagt min åsikt om det. Givetvis skall man ha rätt att avlasta bekymmer på mig, men när det handlar om tjejer som inte vill ha dem eller tjejer som de egentligen inte ens vill ha själva förstår jag inte varför de måste tjata vidare om samma problem hela tiden och varför jag måste försöka stötta till förbannelse. Jag har sagt vad jag tycker, gå vidare, vad fan ska jag göra? De lyssnar ju inte ens på mig för bövelen.

Sedan har vi ju en underbar människa som igår kväll sade att han inte var ett dugg intresserad av att ses idag och sedan imorse säger "kan du komma hit nu?" och försvarar sedan gårdagens uttalande med "jag skämtade ju bara." Jävligt kul var det. Ännu roligare är att han beskyller mig för att hitta på ursäkter för att inte komma och jag vet inte.

Jag är bara en människa, jag kan inte vara alla till lags och Gud ska veta att jag undrar vad fan jag gör i den här jävla världen och hur fan man överlever. Klart jag överlever, det gör man ju alltid, men vad nattsvart allting är. Inte har man något för att vara snäll i alla fall, så mycket är säkert. Varför ska jag ställa upp för dem när jag inte får annat än skit tillbaka? Jo, för att jag är sådan och jag kan inte göra ett dyft åt det, för det enda som vore värre än att bli trampad på är att bli en av dem som trampar. Över min döda kropp.





Näe, får tackla det här på något bra sätt... imorgon :)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0