Vivvi-style ;D höhö.

Nu avslöjas den hemlighet som ni alla bara har väntat på (förutom Bång och Jacob som fått förhandsinformation). Mitt hår innehåller numera 4 istället för 3 färger. Svart har tillsatts i speciellt utvalda lockar och resultatet blev riktigt bra och inte alls lika mycket emo som jag fruktade att det eventuellt skulle bli. Fantastiskt!

Igår impulsköpte jag ett par stövlar. Kanske inte riktigt det bästa att göra när man egentligen borde spara pengar till allas julklappar, meen jag var helt enkelt tvungen att ha dem. Som man kan se på bilden nedanför är det så mycket vivvi-stövlar över dem så ni förstår säkert att jag inte kunde låta någon annan lägga vantarna på dem.

Imorgon ska jag lura med Patrick till stan och köpa en mascara också och jag funderar på att införskaffa en svart ögonskugga också, för att ytterligare förstärka förändring. Så ja, ni som förväntar er att få julklappar av mig i år kan ju göra plats på kylskåpet för en kylskåpsmagnet för 5 kr, för mycket mer kommer jag inte ha råd med om jag fortsätter i den här takten! ;D



 

image120

Då min mobilkamera inte vet vad blixt är blir det svårt att se någon större skillnad,
 men den finns! ;D



 


Vivvi-stövlar! :D

It's a long way to the top...

Efter att ha blivit halvt fördärvad av att inse det faktum att lärarna öst på mig mer plugg över lovet än vad de gör i vanliga fall har jag nog inledningsvis egentligen tillägnat lovet till att sitta och deppa över detta. Det säger sig självt att det inte fungerar och jag har därför bestämt mig för att jobba undan så mycket som möjligt av skolarbetet... med start imorgon.

Idag tillbringade jag eftermiddagen med att plugga en del spanska och sedan stack jag över till killarna och åt middag och här är jag ännu kvar tills vidare. Jag blev serverad krabba och räkor, vilket visserligen är gott men det är som bekant ett väldans pillerjobb att försöka få ut någon mat ur krabborna överhuvudtaget.

Just nu sitter de andra och ser på "ensam mamma söker", tror jag. Det är väl inte riktigt ett program som intresserar mig så mycket måste jag erkänna. Jag tittade på det en stund, men alla deltagare verkar ju så otroligt sinnesslöa så jag blev mest irriterad. Händelserik dag idag, helt klart! Nå väl, jag får hoppas på att jag hinner jobba undan så pass mycket plugg i början av veckan så att jag kan njuta av resten av lovet. Ni håller väl tummarna för mig? ;)

  
Som ni ser lyckades jag inte ta kortet förrän efter krabban blivit smashad,
men jag försökte i alla fall tappert pussla ihop den.

Purple mind.

Jag fick plötsligt ett enormt behov av förändring, vilket ledde till att min blogg fick en mer lila ton. Jag ville även byta låt, men då kom jag på att Patrick och Eje bett mig att ta bort låten helt. Detta har bifallits och låten är numera borta. Ack, jag saknar den ljuva musiken redan!

Idag har jag även tagit ett annat steg mot förändring, som jag dessvärre inte kan fullfölja förrän på måndag. Tills dess ska jag gå under jorden igen för att riktigt hålla alla på halster! *evil*


image117

Vuxna människor krånglar till mitt liv alltför mycket.

Idag har jag vaknat upp på den mordiska sidan. Min granne håller nämligen på att förvandla sin lägenhet till en depraverad schweizerost och det gör mig fly förbannad. Den jäveln har hållit på i tre timmar och jag har inte kunnat somna om. Frågar man dock min mamma började han bara för en timme sedan, vid 12, men det ligger inte i mitt intresse att väva in hennes åsikt i mina värderingar denna morgon. Fy fan vad less jag är på honom som jämt ska borra, han håller för fan alltid på att borra nya hål överallt! Det kan ju inte finnas många ytor att borra nya hål på tycker man och man kan ju verkligen undra vad han ska med alla hål till.. fast vid närmare eftertanke vill jag nog inte veta.

iischa. Min mentor gjorde mig sur igår också, då han inte dök upp till vårt möte, som var det enda jag åkte in för klockan 9. Förbannad som jag var slängde jag mig på tunnelbanan hem och lyckades få iväg ett sms till Linda där jag beskrev eländet. Linda lyckades få mig att vända tillbaka vid Slussen efter att ha lovat att vi skulle planera hämndattack mot Jens (mentorn). Tyvärr lyckades vi inte komma på något som var riktigt bra, men eftersom det nog är bäst att vänta med vår gruvliga hämnd till efter studenten har vi ju lång tid på oss att komma på något.

Igår ringde även Rikard från dalarna och ville att jag skulle åka upp innan han rycker in i lumpen i januari. Dessvärre har min mormor fått ett infall att hon ska flytta ifrån dalarna snart, så jag vet inte riktigt om jag hinner. Om jag ska vara ärlig tycker jag faktiskt att det är riktigt synd att mormor och morfar ska flytta därifrån då jag trivs så bra där uppe, stundvis i alla fall. Det är något speciellt med atmosfären där uppe och jag kommer definitivt att sakna att åka upp till marknaderna och köpa en ny garderob där två gånger om året. För att inte tala om hur mycket jag kommer att sakna alla dalmasar, som på sitt vis faktiskt kan vara riktigt charmiga.

Idag ska jag försöka övertala Johan att låta mig intervjua honom trots att han förmodligen är bakis, men om inte det lyckas kan jag ju alltid hålla tummarna för Patrick som skriver högskoleprovet idag.



  
Som ni ser försökte jag till och med att ligga åt fel håll för att lyckas somna om,
men det lyckades inte heller.

Lovet är så nära, men ändå så långt bort.

På vägen till skolan idag skickade bång ett kryptiskt sms som löd "ta ett halsbloss". Även om jag inte riktigt förstod vad det var han menade med det måste jag erkänna att jag blev väldigt glad, då han vanligtvis aldrig har pengar på sin mobil. Bångs smsande höll mig sysselsatt under hela spansklektionen, där jag för övrigt också upptäckte att jag var den enda som förstod ackusativ- och dativobjekt, jag som trodde att jag var helt lost! Dessutom fick vi veta att läraren även givit oss texter från nobelpristagare och diverse uppgifter på universitetsnivå, det är ju kul att någon i den där skolan tror på att man kan något, även om det hon verkar ha vansinnigt höga krav!

På samhällskunskapen är det något annorlunda. Där går läraren igenom allting hundra gånger för att alla ska förstå och går igenom eventuella problem som kan dyka upp för varje enskild elev. Lägg ned. Visserligen kan jag i detta fall förstå att det verkar som om alla är dumma i huvudet då det finns de elever som ska fråga om samma sak x antal miljoner gånger. Man blir så trött på det.


Som tur var höll Max och Kenneth en på gott humör genom lektionen och precis innan lektionen började hann jag få en skymt av Linda som jag inte sett på år och dagar nu känns det som. Jag hoppas att hennes möte med skolan gick bra. Fast å andra sidan jag gav henne lite tips om hur hon bäst skulle gråta för att få sin vilja igenom, så vad kan gå fel?

Jag trodde egentligen att jag hade lov nu, men det visade sig att filmkunskapen drar igång nu på fredag. Kill me. Jag kommer att sitta där och sakna Åke, som brukade ha det ämnet, varje sekund medan jag lyssnar på min engelska/tyskalärare. Jag betvivlar att hon besitter några erfarenheter som regissör eller andra filmkunskaper heller för den delen. Möjligtvis kan jag tänka mig att hon för att komma framåt i karriären spelat in en tysk porrfilm när hon var yngre, men det är nog inget jag vill höra om ändå.



Igår vaknade jag upp med en finne rakt på näsan,
vilket faktiskt förgyllde min dag då jag blev påmind om hur sällan jag faktiskt får finnar.
Så nu förgyller jag ju även er dag genom att låta er skratta åt eländet, snällt va? :)

Dramatisk måndag.

Måndagar i trist höstväder är nog inte särskilt populära hos någon, men min måndag förgylldes i alla fall något enormt när jag såg att min textkommunikationsgrupp var fulltalig (till och med Mikael var där!). Så vi satt väl mest och samtalade under hela lektionen och eftersom vi egentligen inte hade något att arbeta med passade Mikael på att ge mig en guidad tur i Tullinge via hitta.se, fantastisk sida!

För att orka med den dramatiska spänningen som jag räknade med skulle slå till ikväll lade jag mig och sov efter att jag kom hem och faktum är att det visade sig vara behövligt. Djurgården låg under med 1-0 mot Halmstad, men lyckades vända till 2-1 i första halvlek. Dessvärre hände inget mer i andra halvlek, och likadant var det i Aiks match mot Göteborg. Patrick måste ha mutat Aik till att lägga sig enbart för att jävlas med mig, då Göteborg fick göra ett snabbt mål i första halvlek och resterande tid av matchen låtsades Aik som om det regnade. Aik är sorgligt.

Låt oss be för att Djurgården spöar Brommapojkarna, att Göteborg torskar hårt mot Trelleborg (Lycka till!) och även för att Aik med dess supportrar inräknade får en ordentlig omgång körtelfeber. Tack för mig! :)

image112
Trots att aik på grund av bokstavsordningen står först här
 känns det tillfredställande att veta
att det är i det enda sammanhanget de kommer stå först i år! :)

Vi behöver svackor för att uppskatta livet.

Vart har Vivvi tagit vägen?! Jag har faktiskt gått under jorden ett tag för att varva ned. Har stressat något enormt och kroppen sade ifrån så kraftigt att jag varken kunnat gå i skolan eller träffa kompisar och det är ju faktiskt inte något som man är intresserad av att läsa i en blogg för vi har alla våra egna bekymmer, eller hur?

Det som är intressant när man mår lite sämre är att man snabbt urskiljer vilka som är ens verkliga vänner, ens stöttepelare. Om jag ska vara ärlig så är jag förvånad över hur pass många det visade sig vara, har fått enormt fint stöd av vänner man knappt trodde man hade och så de man alltid kan räkna med förstås! Jag vill ge er alla ett enormt tack och borde väl egentligen skriva ut era namn, men jag är rädd för att jag skulle råka glömma någon. Ni vet ju vilka ni är i alla fall, så tusen tack! :)

Det blir till att börja leva nästa helg, för nu ska jag snart sätta på en film (vilket jag annars sällan gör) och imorgon ska jag försöka röja undan lite plugg samt städa mitt rum, ta tag i livet helt enkelt. Tack igen för att ni finns allihop, betyder multum för mig!

 

image111
Snart dags att lyfta hakan, men inte riktigt ännu! ;)

Oumbärligt.

Nu är det bevisat att jag har bättre tidsuppfattning än Patrick, vilket innebär att jag hädan efter bestämmer allt. Jag föreslog nämligen att vi skulle ses en timme innan skolan började för att luncha, men Patrick däremot ansåg att en halvtimme räckte bra. Till hans försvar får jag väl erkänna att vi stötte på en del oförutsedda hinder på vägen.

Till att börja med var kinarestaurangen vi tänkte gå till helt smockfull, vilket resulterade i att vi begav oss till pizzerian bredvid. Jag beställde en pizza och Patrick ngt avancerat spett med kantarellsås (Vem är snobb nu då, Patrick? ;D haha).


Dessvärre dröjde maten till 11.55 innan vi fick in den på bordet och vår buss skulle gå 12.06. Detta resulterade i att jag slängde i mig min pizza och satt och stressade Patrick så att stackaren inte ville äta upp det sista spettet. Till mitt försvar hann vi precis med bussen tack vare detta.


När jag kom hem hade Hänt Extra nyheter för min del, i mitt horoskop står det nämligen att jag är ett lovligt byte för kärlekskranka pojkar den här veckan. Inte nog med att det i sig är skrämmande, utan jag tipsar även er killar som läser min blogg om detta?! Jag bör kanske låta bli att gå ut den här veckan?

image110
Catch me if you can.

Vivvi som journalist, jovisst!

Min lärare i textkommunikation hade planerat att vi elever skulle agera reportrar på stan idag och därför samlades gruppen på Hötorget. Min kära vän Mikael dök som vanligt inte upp, och jag börjar smått fundera på vad som kan vara så viktigt att han sviker mig på måndagsmorgnarnas lektioner. Hur som haver så begav jag mig av mot Vasastan eftersom det är den delen av Stockholm som jag gillar bäst.

Jag började med att gå till Adolf Fredriks kyrka, som faktiskt fascinerade mig oerhört mycket. Speciellt fäst blev jag vid lindallén på baksidan och därför måste jag ju visa er andra vilken fantastiskt duktig fotograf jag (inte) är. Det har jag precis skrivit ihop en krönika om som handlar om att vi borde vörda våra döda oftare. Jag har inte riktigt hunnit reflektera kring hur jag själv står i frågan egentligen, men eftersom jag i krönikan förespråkar att man ska besöka kyrkogården oftare får jag väl helt enkelt ställa mig bakom den åsikten.

Sedan begav jag mig av till Norra Real för att samla material till en faktaartikel. Norra Reals fasad är något som alltid kommer att imponera på mig, men medan jag stod där blev jag även påmind om att det bara är ett vackert skal med ett genomruttet innanmäte. Hur som helst fick jag chans att njuta av byggnadens yttre utan att bry mig om insidan då alla satt på lektion då, mycket praktiskt!

Sedan behövde jag hitta material till en nyhetsnotis, vilket visade sig vara riktigt knepigt. Som sista utväg begav jag mig tillbaka till Hötorget för att intervjua någon torghandlare om dennes pumpor (det är ju faktiskt riktigt aktuellt och intressant med pumpor, eller hur?). Det fanns dock inget som helst intresse hos torghandlarna att prata om sig själva, utan de började genast prata om mig istället. När jag gick ifrån Hötorget hade jag enbart skrapat ihop lite fattiga anteckningar om finska kantareller och x antal beundrare som skrek "We love you Veronica!" efter mig. Jag tänker aldrig mer visa mig på det torget dagtid.



 

image108
Takes my breath away ;D


image109
Doesn't take my breath away :D

Det hundrade inlägget.

Igår satt jag på msn och inväntade att få kontakt med herr Patrick så att jag skulle veta när jag skulle börja röra mig mot honom. På hans msn satt dock Tq och skrev som vanligt en hel del intressanta, men ändock kryptiska, meddelanden som gjorde att kvällen halvt om halvt såg hopplös ut. Då föreslog Alex, som en räddare i nöden, att jag skulle följa med henne och Emelie på bio och se "this is England". Jag hakade snabbt på och lovade Patrick att höra av mig efter filmen, han verkade ändå ha rätt fullt upp med att städa efter gårdagens bravader hemma hos honom.

Filmen var riktigt bra, men det roligaste var förstås att träffa Alexandra och Emelie för första gången på två år. Jag förstår inte riktigt hur de två orkar gå kvar på norra, men jag beundrar dem verkligen för det. Förutom att snacka skit om våra respektive skolor hann vi även med att råna en godisaffär på naturgodis. Egentligen var det nog vi som blev rånade, för priserna för godiset var skyhöga.

Efter bion beslutade vi att det nog var bäst att åka hem då filmen mattat ut oss alla fullständigt, men jag hade ju lovat att ringa Patrick som för en gångs skull hade på mobilen och faktiskt svarade(!). Patricks positiva röst fördrev alla tecken på trötthet och jag hoppade därför av vid Östermalmstorg och tog tåget mot Zinkensdamm istället. Väl där mötte Patrick och Tq upp mig, men efter att ha hälsat på mig tyckte Tq att det fick vara nog med det offentliga livet och övergav oss för att gå hem.

När vi kom hem till Patrick kom Pontus fram och hälsade och förklarade att även han skulle dra sig hemåt. Jag började undra vad Patrick snackat för skit om mig när alla stack så fort jag kom, men eftersom Jacob och Patrick ändå tyckte att det var värt att sitta och se film och dricka öl med mig kan det ju inte ha varit alltför allvarliga anklagelser, så jag förlåter honom nog i sinom tid.

Mitt uppe i "a Clockwork Orange" kände Jacob att det var dags även för honom att dra sig hemåt och då gjorde jag likadant. Efter att ha tagit farväl av Patrick och tackat honom för att ha fått inkräktat på hans soffplatser följde Jacob med mig till tunnelbanan där en riktigt märklig incident inträffade. När tåget närmade sig T-centralen reste sig nämligen en kille från sätet bredvid mig och sa "Varför pratar du inte?" Jag förstod inte alls vad han menade, men han förklarade sedan att han och hans kompis suttit och snackat och försökt få kontakt med mig sedan jag gick på tunnelbanan i Zinken och hade sedan dess ropat diverse namn för att försöka väcka min uppmärksamhet. Jag bad om ursäkt och försökte övertyga dem om att jag inte hört dem, men de ville inte höra på det örat utan gick av efter att ha hört att jag inte var på väg åt samma håll som dem. Tänk vad man missar när man sitter i egna tankar!

Antagligen var det väl inte meningen att min tid skulle upptas av de killarna, för hade den gjort det hade jag ju missat att Stoffe publicerat porrlänkar bland kommentarerna i min blogg. Nästa gång kan du väl publicera något mer intressant än lesbiskt bajssex, Stoffe? :)



image107

  
Innan jag begav mig ut drack jag x antal koppar glögg och åt pepparkakor.
Som ni kanske ser resulterade detta i ett par konstiga poseringar framför kameran.

Ytterligare nya insikter.

Efter ett långt sökande efter tjockare leggins hittade jag äntligen några stycken i stan idag! Lyckan är total, vintern är räddad och jag kan fortsätta gå i kjol! Hurra!

Om jag nu ska försöka gå över på något allvarligare och låta bli att fjompa till hela inlägget med massa snack om modesaker som jag inte ens förstår mig på så såg jag en kille på tåget idag som jag inte sett på länge. Jag fick dåligt samvete när jag såg honom för jag märkte att han inte satt och pratade med folk som han brukade göra, utan istället satt tyst och såg ut genom fönstret. Detta är en kille som flyttat till Sverige för några år sedan, han bor i ett av husen mitt emot mig och han är hur trevlig som helst att prata med, men våra svenska normer har tärt på honom.

När jag träffade honom på tåget för säkert ett halvår sedan började han prata med mig och följde mig hem. Dum som jag var antog jag att han bara var ännu en av de knäppskallar som försöker hitta ett fem-i-tre-ragg och avspisade honom därför när han frågade om vi kunde ses igen. Sedan dess har jag sett honom snacka med diverse människor, bl.a. gamla tanter, och det gick då upp för mig att det är en kille som bara försöker skapa sig ett liv med vänner här i Sverige. Jag skäms för att jag trodde illa om honom och jag skäms över svenska samhället som tystat ned hans försök till att ta kontakt med oss svenskar. Vad är det för fel med att sitta och småprata på bussen eller tåget? Inget egentligen, men vi gör inte det och de som gör det betraktas som konstiga. Jag minns inte ens killens namn, men jag vill be om ursäkt. Det vill jag verkligen.

Sätter jag punkt här kommer ni läsare att betrakta mig som en emo-unge som tänker på för mycket struntsaker, och därför ska jag gaska upp mig och berätta att jag för första gången ätit på "American tastaway", som är Lidingös svar på "Subway". Underbart god macka, underbart trevlig kille som jobbade där och underbart konstig läsk. Toppbetyg helt klart!


image101  

Undrar om skolan godkänner försovningen i morse?

Igår kväll fick jag för mig att jag skulle bjuda över Patrick. Jag trodde faktiskt inte att han skulle nappa på att komma hit vid 10-11 på kvällen när vi båda hade skola tidigt morgonen därpå, men det gjorde han till min stora glädje. Vi hann med att se "Air force one" som vi källkritiskt granskade och skrattade gott åt trots att det är en helt seriös actionfilm. Efter det fanns första säsongen av Robinson med på bandet och det måste vi ju naturligtvis se för dess nostalgiska värde. Jag måste bara inflika att Kent (han som i princip trodde att han var 90-talets svar på Jesus) är i en klass för sig.

Sedan ansåg vi att det nog var dags att tänka på att få hem Patrick och vi gick därför ned till busshållsplatsen vid 2. När bussen väl kom, 4 minuter försenad, kunde jag och Patrick inte göra mycket annat än att se på när idioten till busschaufför totalt ignorerade det faktum att Patrick ville på bussen och istället helt enkelt körde förbi oss. Rasande som vi blev över att nästa nattbuss inte gick förrän om en timme begav vi oss ned till Busslinks huvudkontor på ön för att hitta ett lämpligt offer att hålla ansvarig för incidenten. Dessvärre kunde vi inte hitta någon levande själ där alls och vår planerade avrättning av SLs anställda får därför vänta tills vidare.

Klockan 3 stannade i alla fall bussen och Patrick kunde börja röra sig hemåt. Det var väl då det gick upp för mig hur mycket jag saknar att ha honom i klassen. Jag tror faktiskt att vi båda två mådde bra av att se varandra och ventilera diverse problem och glädjeämnen. Det känns rätt tungt att tänka tillbaka och fråga sig hur det hade gått om vi stannat kvar på norra. Just nu känns det faktiskt inte som om Norra är så mycket värre än kunskapsgymnasiet med sina många indolenta lärare och iq-befriade elever.




  

Idag har jag dock lagt beslag på colan som Patrick glömde här igår
och det förgyller som ni ser min dag helt och hållet.

Livet är hårt.

Max väckte mig med ett sms vid klockan 8 imorse, men jag orkade dock inte stiga upp och kolla vad han skrivit förrän vid 9. Det visade sig att jag glömt bort att vi skulle till didaktus för "teambuilding" på morgonen. Några svordomar senare satt jag därför vid datorn och försökte orientera Max rätt, då det ändå var för sent för mig att hinna dit.

Sedan for jag iväg till kultur- och idéhistorian några timmar senare och blev förvånad när varken lärare eller elever var på plats. Precis när jag planerade att gå hem kom jag på att jag åkt in en timme för tidigt. Med tanke på att Patrick hållit mig uppe till 2 inatt och mitt uppvaknande denna dag blivit en aning abrupt förstår ni nog att jag kände för att gå och sova i närmaste säng, men som den krigare jag är satt jag kvar och inväntade Max och co.

När de dök upp fick vi arbeta fritt, vilket resulterade i att jag och Max involverade Johnny och Adam i våra teckningssessioners. Efter att ha kommit på att det är enklast att skriva en snygg namnteckning om man heter Bosse Björn gick vi ut för att hålla Johnny sällskap medan han rökte. Då från ingenstans dök två filurer upp med filmkamera och skulle intervjua oss om mobiltelefoner. Jag och Johnny flydde fältet och lämnade de andra åt sina "15 minutes of fame".

Sedan kan jag även meddela att jag leder kriget mot mediaeleverna med 1-0, då läraren läxat upp dem rejält för att de inte kan stava. Om vår tidning ska ta hem lilla journalistpriset är det ju faktiskt praktiskt om chefsredaktörerna kan svenska.




image98
Som ni kan se är krigsveteranen numera trött.

Vad gör man inte för lite extra dramatik i vardagen?

Först nu börjar jag förstå att sommarlovet faktiskt är över. Det låter kanske märkligt, men det är nog faktiskt först nu senaste veckan som jag börjat komma in i mina gamla vanor igen. "Oh vad spännande, vad kan det vara för vanor?" tänker ni då genast (må hända att ni inte gör det, men för att glädja mig kan ni ju nicka och hålla med). Min vardag präglas numera av skola, eftermiddagssömn, plugg och slutligen bedtime. Guu vad tråkigt det låter! Jag måste helt klart göra något udda snart.

För att krydda min numera rätt tråkiga vardag har jag just startat krig mot mediaeleverna på vår skola, då jag haft synpunkter på deras kunskaper i svenska språket. Det ska bli mycket intressant att se hur det artar sig!

Sedan har festligheterna från Lindas firande även de bidragit till lite extra drama i livet. Som resultat av alla de olika sms jag blev tvungen att skicka under spelet "våghals" har jag numera förvirrat halva min bekantskapskrets. En del tror att jag "vill vara mer än vänner" med dem, andra tror att jag varit på swingerfest och ytterligare några misstänker att jag varit och testat mig för graviditet. Det där spelet är helt klart inte att leka med, men jag skulle ändå tippa på att mina falska sms är bortglömda inom loppet av några veckor. (Hoppas jag i alla fall!).

Som om detta inte vore dramatiskt nog har jag även skaffat en "Pocket Emo", som faktiskt är rent ut sagt dödligt tråkig. Den vill inte ens skära sig själv med rakbladet, så jag förstår inte riktigt vad min kära skapelse "Emokid" ska vara bra för.


    
Som ni ser nappade även Stoffe på idén och döpte tydligen sin Pocket Emo efter mig.
Huruvida det finns några likheter får ni avgöra själva! ;)
Pocket Emo

Linda är numera 18.

Lördagen spenderades med Linda och co. för att fira det faktum att Linda idag, söndag, blivit ett år äldre. Jag fick uppleva hennes mammas smörgåstårte-skills och dricka av sällskapets favoritchampagne, vilka jag uppskattade enormt. Efter middagen hamnade vi i vardagsrummet för att spela våghals, vilket visade sig vara ett sanning/konsekvens-spel som senare skulle drabba nästan samtliga vars nummer var inlagda i min mobil.


Den som drabbades värst var nog Johan som faktiskt verkade nappa på förslaget om att gå på swingerfest (de som skrivit korten måste ha haft en enorm fantasi!). Det blir intressant att se hur pass distanserad jag kan vara när jag ska göra personporträtt på någon som bett mig komma över och spana in hans storlek. Vilken storlek han åsyftade vet vi nog alla.

Vi hamnade sedan på en fest i Salem där alla var på ett extremt kramhumör och man blev kramad flera gånger om av personer man aldrig sett. Mysigt eller desperat? Jag vet inte.

Efter att ha suttit ute på altanen och snackat skit med någon estnisk kille i någon timme eller två blev jag hämtad av pappa som fick lov att försäkra mig om att jag gick in i rätt bil, då jag själv var relativt osäker på det. Jag hoppas i alla fall att Linda kände sig firad och även att hon får användning av de sexställnings-tärningarna hon fick av mig. De lyser ju till och med i mörkret Linda! *blink blink* ;)



image89
Party?! Ehm..

     
Då mitt hår var helt okontrollerbart...


...satte jag upp det.

  
Sedan släppte jag ned det igen, och tadaa! Mitt hår var räddat, mirakel.

THE END.

Pojkar kommer alltid att fascinera mig.

Jag såg honom på tåget idag på vägen hem, det var faktiskt länge sedan jag såg honom sist nu. Jag undrar vem han är, jag tycker mig känna igen honom, och jag vill påstå att sättet han iakttar mig på vittnar om att han känner igen mig också. Jag kan dock inte placera honom, och det faktum att han bor någonstans här i larsberg förbryllar mig ännu mer, för det verkar ju logiskt att man mött i alla fall de flesta som är bosatta här efter att själv ha bott här hela livet. Jag ser honom bara på bussen och tåget ibland, men på något underligt vis känns det som om jag känner honom, som om jag skulle kunna gå fram och fråga hur han haft det sedan sist. Samtidigt så vet jag ju faktiskt inte någonting om honom, inte ens hans namn. Kanske är det lika bra det egentligen, för skulle jag veta vem han är skulle ju den mystiska laddningen mellan oss försvinna och jag skulle få ett objekt mindre att dagdrömma om, haha!

Jag har förvisso andra saker att fylla min tankeverksamhet med. Jag måste hitta ett lämpligt objekt att sammanställa ett personporträtt om. Johan har ställt upp på att göra ett av porträtten, men jag måste dessvärre göra två. Det var egentligen tänkt att jag skulle göra ett porträtt om Patrick, men då hans kompisar drog iväg med honom på fest i Flen kändes det en aning trist att följa med och förstöra hela feststämningen med mitt skolarbete. Jag uppskattar dock att han frågade om jag ville med och även att han till och med erbjöd sig att stanna hemma för min skull. Ibland tror jag att han är för snäll mot mig, men så kommer jag på att man faktiskt inte kan vara för snäll mot mig,
eller hur? ;)



image89
Patrick och jag har gått igenom en hel del tillsammans sedan den bilden togs,
och jag hoppas att vi kommer hinna dela många fler erfarenheter ihop!

Mörka moln tornar upp sig.

Jag har vetat det så länge, känt mig förberedd och försökt sortera tankarna på det oundvikliga längst bak i huvudet i väntan på att just det "oundvikliga" skulle ske om ett par tiotal år. Det skedde dock betydligt tidigare än vad jag trott, det skedde redan för fem månader sedan utan min vetskap.

Består 98% av ens vänskapskrets av killar när man själv är tjej lär man sig snabbt att en del kompisar försvinner när dessa skaffar flickvän, då tjejerna oftast inte kan acceptera att deras nya pojkvänner har tjejkompisar. Det är ingen stor grej egentligen, för förhållanden i den här åldern varar egentligen inte särskilt länge så efter några månader kommer killkompisarna tillbaka och man har roligare än någonsin just eftersom man inte sett varandra på ett tag. I och med att vi växer upp ändras det faktumet, förhållandena börjar hålla längre, en del kanske aldrig tar slut, och detta medför att killkompisarna inte kommer tillbaka.

Kanske var det naivt av mig att tro att det skulle dröja tills vi kom upp i 30- och 40årsåldern, kanske var det så att jag önskade att det skulle vara så och började därför tro att det faktiskt skulle bli så, men det är inte det som är väsentligt. Det känns så konstigt att höra en av sina bästa kompisar, som man känt i flera år, säga "Jag har haft en flickvän i 5 månader, det har jag väl sagt? Föresten är det kanske bäst att vi inte ses mer, för det känns lite konstigt inför henne."

Det är synd att människor inte har mer kurage än så, att man rättar sig så pass mycket efter sin partner att en del vänner blir akterseglade på grund av att ens partner vill ha det så, men jag har stött på det förut och jag vet att jag klarar mig igenom det. Det är skrämmande att tänka att det förmodligen kommer att hända mina resterande killkompisar också, det är egentligen bara en fråga om när. Som sagt så klarar man sig genom livet utan dem, men det hade varit betydligt lättare ha dem med sig.



image87
Man ska aldrig glömma,
 att även bakom de mörkaste molnen skiner solen.

Jag erkänner: Jag har sadistiska drag!

Ouff vad tung den här dagen har känts! Jag börjar bli så otroligt less på diverse lärare i min skola, de vågar ju inte stå för någonting och verkar heller inte ha något verkligt grepp om vad som bör göras under kursen. Det är så trist, för det känns verkligen som om man bara sitter av tråkig tid utan att lära sig något.

Jag, Max och Jenny diskuterade fenomenet under håltimmen, vilket ledde till att jag föreslog bojkott mot samhällskunskapslektionen på eftermiddagen. Max hakade snabbt på i tankegångarna och förstärkte vår kommande revolt med ett förslag om att förstöra alla pantburkar som eleverna på spanska steg 5 roffar åt sig för att komma iväg till Spanien i vinter. Det hela lät som en briljant idé tills vi kom på att skolan är videoövervakad och trots att Max erbjöd sig att stå och dansa för att avleda kamerorna vågade vi inte hälla ut dem på golvet och platta till dem. Det är dock relativt långt kvar till vintern, så vi har gott om tid på oss att samla mod tills pantburkarna försvinner!

Nu låter jag förfärligt sadistisk igen, vilket var en annan sak vi också diskuterade. Jag kom dock enhälligt fram till att jag inte skulle passa som en snäll människa, varpå vi släppte ämnet. Nu sitter jag och tar emot enormt beröm från GG över msn och skulle han mena hälften av det han säger verkar jag vara rätt okej för att vara en halvt om halvt skadeglad människa. Så tack till dig, GG! ;)


"Ledig" dag.

Idag orkade jag inte riktigt gå till skolan och det resulterade inte helt otänkbart i att jag stannade hemma. Så vad gör man när alla andra är i skolan och man själv är hemma? Heter man Veronica tar man det nog oftast lugnt och njuter av att äntligen få tid för sig själv, men den här dagen blev ändock en aning annorlunda. Jag kom nämligen på att jag måste plugga, så det satte jag fart med.

Dessvärre kom Stoffe in på msn efter någon timme och tvingade in mig på Motalas nya cs-server. Det kändes ganska hemskt när jag upptäckte att det inte alls var ett dugg kul att spela längre och alla bara klagade på att jag snackade för mycket skit i venten. Otacksamma jävlar som inte uppskattar min sociala förmåga säger jag bara! Jag fick dock lämna ut min msn till en av stoffes kompisar, så ska bli intressant att se om han möjligtvis uppskattar mina sociala förmågor senare.

Medan jag sitter här och väntar på att gå iväg till barnmorskemottagningen har jag fortfarande omfattande resonemang i mitt huvud angående musiken i min blogg. När Patrick efter igår fått totalt medhåll av Eje innebar detta att det blev 2-0 till att ta bort musiken.. men jag gillar ju musiken! Kan inte någon försvara den? snälla snälla? :D


Just det! om jag inte skriver vad jag ska uträtta hos barnmorskemottagningen kommer det genast börja cirkulera rykten om att jag är gravid, vilket inte är fallet. Jag ska dit och förnya mitt p-piller recept, så det är raka motsatsen till det första påståendet. Det blir dock intressant att se hur jag ska klara av att hämta ut mina piller när de kostar 260 kr och jag bara har 165 kr kvar att spendera och med de pengarna måste jag dessutom köpa en 18års present till Linda. Sheisse!

image86
Igår blev jag fasanfullt sugen på chokladglass, så det smockade jag i mig.
Som tur var ser det inte särskilt aptitligt ut på bilden,
och jag publicerar den därför så att jag inte blir sugen på det igen.


Man behöver sig ett par tankeställare då och då...

Dagen började ju fantastiskt med en busskrock på vägen till Ropsten. Min buss körde in i en motorcykel som for omkull och nästan träffade en tant som var på väg över gatan. Som tur var hade bussen bromsat in för rödljuset annars vet man aldrig hur det hade gått. Mannen på motorcykeln reste sig i alla fall efter x antal minuter och jag befarade inte längre att han var död. Jag begriper dock inte varför människor har en tendens till att bara flockas omkring olyckplatser utan att hjälpa till, alla står bara som fån och ser ut att fråga "hur gick det?". Från min plats i bussen såg det ut som vederbörande var död och ändå gör ingen något, läskigt! Hade jag inte suttit instängd i bussen hoppas jag i alla fall att jag hade agerat på något vis.

Senare åkte jag hem efter en misslyckad penga-indrivnings-session i skolan idag, och nu sitter jag alltså här och drar mig för att börja plugga samtidigt som jag försöker hinna med tvättstugan. Ni som känner mig vet dock att varken skolan eller tvättstugan har min fulla uppmärksamhet, utan jag sitter som vanligt med huvudet fullt av tankar. Den senaste tanken som jag klurat på sedan igår kväll är huruvida jag bör ta bort musiken i min blogg eller inte. Enligt Patrick förstör den hela bloggen och hans motivation till att kommentera i den, trots att man kan stänga av musiken. Jag har inte hört någon annan klaga, så frågan är om det är Patrick som leker g eller om det är ni andra som inte törs säga till. Man skulle förstås kunna byta låt, kanske tillbaka till Bronkas otroligt fina komposition? Vad säger ni? :)



  
Såhär ser jag ut när Patricks åsikter förstör min nattsömn.