Nästa: dalarna, se till att sakna mig under tiden!

På torsdag bär det av till dalarna igen! Denna gång blir det rätt tomt där uppe då husets ägare inte är hemma, och på grund av detta har jag bett Micke komma upp och göra mig sällskap. Förhoppningsvis kan han komma upp om några dagar, och i annat fall får jag väl dejta Hoback och Martin eller helt enkelt skapa lite nya dalakontakter. Det kommer hur som helst att bli skönt att komma upp dit igen och få lite tid över till att reflektera och samla ihop lite lösa tankar, vilket säkerligen kommer att gå vägen så vida jag inte får alltför stor hemlängtan.

En bidragande faktor till hemlängtan är ju alltid kompisarna och tyvärr har jag inte hunnit träffa Niclas innan jag åker, vilket vi lovat varandra. Det verkar som om vi har haft oddsen emot oss då det alltid dykt upp något annat eller smugit sig in ett och annat missförstånd vid avtalade träffar, men jag hoppas att vi får tid till att ses när jag är tillbaka i alla fall.

Imorgon skall biljetten införskaffas och sedan blir det till att åka hem och packa och slutligen städa rummet så att jag kan ta emot Dennis på kvällen och ge honom äran att bli den sista stockholmsbon som får se mig innan jag åker, generöst eller egoistiskt av mig? Beror helt på ur vems perspektiv man ser saken!

I natt är hela staden vår

På vägen hem från en trevlig tvspelskväll med solnagänget blev jag varse om att jag inte kan ljuga för fem öre. På t-centralen blev jag påhoppad av två mörka killar från Amerika som började prata en massa om hur gärna de skulle vilja vara "kompisar" med mig. Det hela lät väldigt misstänkt och jag började halvt frukta för att bli våldtagen, då en viss Dennis kom som en skyddande ängel och gav mig en anledning till att gå ifrån amerikanerna. Dessvärre hade jag redan gett ut mitt nummer till de främmande killarna då jag inte kom på en bra anledning till att inte göra det och befarade att de eventuellt skulle ge sig på mig om de inte fick som de ville. Jag måste tveklöst börja träna på att ljuga vid sådana tillfällen, men tills vidare får jag hålla tummarna för att de inte ringer upp mig. 

Dennis visade sig vara lika trevlig som han var lång och vi började gå runt i stan i väntan på att nattbussarna skulle börja gå och hann faktiskt utforska en och en annan park innan vi kunde åka hem åt varsitt håll. När jag väl var hemma och stod utanför porten insåg jag att jag glömt mina nycklar och började genast ringa mamma som olyckligt nog är förbaskat svårväckt och naturligtvis inte vaknade den här gången heller. Tack och lov var min käre bror vaken och släppte in mig hos pappa som genast bäddade till bäddsoffan åt mig, tack killar! Konstigt nog hade jag svårt att sova trots att jag var så trött, undrar just om det berodde på de många blå- och skrapmärken som jag på något mystiskt vis lyckats få under kvällen?

image20
Glömmer numera aldrig att det är Tegnérlunden.

Fest i nattbussen och fet i bålsta!

Ännu en tripp till Bålsta stod på planeringen igår och vi hamnade hemma hos Carro som höll i spel och charader. Jag upptäckte en ny talang, nämligen att jag är helt okej på att tyda ut saker som folk säger baklänges. Jag fick även höra av den enda upptagna killen där att jag borde gå ned åtminstone 20 kg för att kunna vara modell, det var ju intressant med tanke på alla modellerbjudande jag får nobba hela tiden och att "komplimangen" även kom från en kille som skulle haft större chans att lyckas i modellbranschen om han blev överkörd av en ångvält.
 
Så nu kanske ni tänker "Stackars Veronica, nu bröt hon nog ihop!".. Men icke. Jag vet att jag sagt det förut, men jag säger det igen, nattbussen är jävligt bra för mitt ego. Igår träffade jag en kille vid namn Robin som bodde i högsätra och jobbade som säljare. Efter att ha pratat ett tag lovade han mig ett vykort till hans begravning eftersom jag just hjälpt honom hitta meningen med livet (bo hemma och spara pengar till en lyxvilla i Los Angeles). Han sade även att han hoppades på att vi skulle ses igen och sedan formligen badade jag i komplimanger. Dessvärre satt en gammal klasskompis storebror och hans kompis några säten fram och iakttog oss intensivt, så jag antar att hela ön kommer att veta om detta idag. Samtidigt så tror jag inte mycket kan knäcka en om man kommer över en kommentar som "du borde gå ned 20 kg".

Resetankar..

Beundran är vad jag känner numera när jag pratar med Stefan. Han släppte Stockholmslivet för att åka rätt upp till Jämtland och bosätta sig där, i en på så många sätt helt olik miljö från den i storstaden. Kanske bottnar beundran i det faktum att jag själv önskar och hoppas på att jag en dag ska hitta modet till att göra samma sak, bara släppa allting och bege sig in i en helt ny värld med helt nya möjligheter. Kanske kan det hela även ha sitt ursprung i att han faktiskt verkar trivas med att bo i ett landskap med sådana avsevärda avstånd mellan allting, som i alla fall jag har svårt att föreställa mig att jag skulle klara av. Hur som haver känns det ändå tråkigt att jag inte hann träffa honom under hans korta återbesök i Stockholm den här gången, men kanske finner jag modet till att ge honom en visit i jämtland längre fram istället?


 

image19
Jag vågar göra saker som att åka ut långt åt helvete (Nacka igår) när jag har tråkigt,
så några tiotal mil hit eller dit spelar väl ingen större roll egentligen?
Hm... jag tror jag börjar bli trött.

Bålsta vs Lidingö

Efter att ha besökt Amanda i Bålsta igår upplevde jag nog för första gången i mitt liv uppskattning över att bo på en halvt om halvt öde ö med ett förskräckligt lidingötåg som representerar det snabbaste transportmedlet dit. Det tog en timme och en kvart ut till Bålsta med pendeltåget, som jag liksom tidigare nämnt inte riktigt hunnit bekanta mig ordentligt med och jag behövde dessutom betala 24 kr extra på hemvägen.

Jag måste dock uttrycka en viss avund över deras centrum, som var betydligt mer omfattande och trevligare än vårt. Jag hittade tyvärr inte någon bikini där heller, men då Amanda är en väldigt underhållande person gjorde det inte så mycket. Det var även kul att träffa ett par av hennes kompisar och dessutom få chansen att se en ny stadsdel. Det är dock sannerligen bedrövligt att pendeltågen ska krångla så mycket, men tills nästa gång får jag helt enkelt komma ihåg att hålla ögonen öppna efter skyltar om förseningar så att jag slipper stå och vänta så pass länge igen. För även om det var en intressant kille (med de mörkaste sammetsögon jag någonsin sett) som höll mig sysselsatt till centralen kändes de där 50 minuterna oerhört långa.

image19
Amanda.

Morgonjogging och fyllesnack.

Vid 4-tiden imorse hade jag tröttnat på mina misslyckade försök till att somna, så jag begav mig ut och sprang en runda. Jag blev ganska snart påmind om varför jag inte gör det alltför ofta. Jag har och har nog egentligen aldrig haft särskilt bra kondition, men jag förstår inte hur jag ska lyckas förbättra den när mina hälsenor säger ifrån efter någon ynka kilometer. Inte var det några snygga våldtäktsmän ute heller, så jag antar att det bara är att acceptera att jogging inte är min grej. Jag ska istället börja simma i höst, har man tur kan man kanske få med sig Bång eller Jenny... eller så tar man tillfället i akt att gå dit ensam och ragga upp någon snygg simmare. Svårt val!

Efter att ha hört efter med Micke vad han hade för sig igår tillkännagav han att han hade för avsikt att para ihop mig med en av hans bekantskaper ute på sitt landställe. Jag ser fram emot att höra vad han säger om saken i nyktert tillstånd.

Kreativitet i alla dess former.

Min kreativa ådra har sannerligen gjort sig påmind de senaste dagarna. Jag är osäker på vad som satte igång det hela men jag får alla möjliga kreativa infall, förutom att jag brukat min stora passion för att skriva har jag även målat en del. Jag antar att jag egentligen aldrig haft en direkt fallenhet för att måla, men då det är roligt och ni andra slipper bevittna eländet så finner jag inga hinder för att fortsätta.

Idag firade vi min pappas födelsedag, vilket jag uppskattade väldigt då jag för en gångs skull fick chans att stoppa i mig alla möjliga onyttigheter som jag och mamma annars aldrig har i kylskåpet eller i skafferiet. Jag måste dock påtala att det blir jag som bakar tårtan nästa år, då pappas blev en aning för söt detta år.

Pappa fick faktiskt ett av mina ohyggligt eftertraktade mästerverk i present, och enbart för att demonstrera hur pass inkapabel jag är till att måla måste jag ta tillbaka mitt uttalande om att ni slipper bevittna eländet och klistra in en bild på presenten (dessvärre efter att presentpappret avlägsnats).

 
    

Jag hittade även en bild på mig i min mobil från Jennys tjejkväll i lördags,
jag undrar vem fotografen är?

Ännu en återfunnen själ.

Efter att ha letat efter en lampskärm och införskaffat mat på lidl och ica hamnade jag och Jenny på hennes balkong för att avnjuta en lunch bestående av sallad och iste igår. Det var en underbart varm dag som man kanske borde ha tillbringat på stranden istället, men då jag inte lyckas hitta en bra bikini och dessutom växt ur min gamla får jag nöja mig med att bada i fontäner nattetid.

När jag kom hem från Jenny hörde Jonis av sig på msn för första gången på flera år. Det kändes underligt med tanke på att Alex just gjort samma sak. Det fanns dock en väsentlig skillnad mellan deras "återuppståndelser", Alex trodde att jag hade pojkvän medan Jonis trodde att han var min pojkvän. Jag antar att han trodde lite väl hårt på en före detta klasskamrat till mig när hon insisterade på att lura i honom att jag var intresserad fastän jag förklarat för de båda att jag bara ville ha hans vänskap. Nu är i alla fall klasskamraten ute ur bilden, så nu återstår det långa arbetet att förklara läget för honom... igen.

Det är skillnad på folk och folk.

Trots mina ständiga förnekelser antar jag att detta bekännande är oundvikligt, jag är bakfull. Som om det inte vore nog har jag blåmärken överallt och kommer med största sannolikhet bli förkyld inom loppet av en vecka. Jag vet inte riktigt när dessa till synes hemska symptom uppkom, men jag tippar på att det antingen var mitt under en debatt på balkongen angående porrfilmer eller när Camilla drog ned mig i en lervälling efter ett tappert försök till att ta sig tillbaka in i Jennys lägenhet. Eventuellt kan de även ha uppkommit under badet i sergelfontänen, där jag upptäckte att man kan erhålla enorm uppmärksamhet om man bara kastar av sig lite kläder.

Jag kände faktiskt inte det minsta obehag tillsammans med Linda, Jenny och resten av tjejerna, vi hade tvärtom väldigt roligt och det var kul att träffa Jenny igen. Vi har inte setts sedan skolavslutningen, men nu lär vi ses inom en vecka då vi måste ersätta en lampskärm av glas som mystiskt gick sönder under kvällen.

Jag har även uppmärksammat att man kan träffa på de mest egendomliga människorna på nattbussen. Igår träffade jag och Camilla en 22åring från ön som genast öppnade sig och berättade alla möjliga historier och han sade även att han tyckte sig känna igen mitt efternamn. Efter att vi konstaterat att det inte var från min odrägliga bror som han hört efternamnet föreslog jag att han kanske stött på min pappa som är polis. Genast tappade han hakan, uttalade min pappas förnamn utan att jag tidigare nämnt det och sade "Han har jagat mig". Efter det försvann han någonstans in i bussen och vi såg aldrig mer till honom. Undrar just vad han är efterlyst för?

image16

Glada minnen och nervösa aningar.

Igår spenderade jag större delen av dagen tillsammans med pappa. Det är märkligt hur pass mycket mer man uppskattar tiden tillsammans sedan mina föräldrar separerat, jag börjar t.ex. komma ihåg hur pass underbar pappa var när han lade ned oändligt mycket tid på att lära mig allt han kunde om fotboll, handboll, basket, simning och innebandy och alla matcher han alltid ställde upp och körde till och kollade på medan många andra föräldrar knappt orkade lämna av sina ungar vid samlingsplatsen. Sådana saker har betytt mycket för mig, jag hoppas att han vet det.

Ikväll ska jag träffa Linda vid slussen och sedan åka vidare till Jenny för att tillsammans med några andra kompisar till Jenny spendera en tjejkväll tillsammans. Jag måste erkänna att tanken på ett fullt rum med enbart tjejer gör mig en aning nervös. Med killar kan man prata om i princip vad som helst, medan tjejer är så oändligt mycket knepigare. Kändisar? Mode? Smink? Hunkar i kändisvärlden? Jag har ingen som helst koll på dessa ämnen, kommer känna mig helt vilsen ikväll, haha!

Egentligen borde jag nog springa ned till affären och köpa ett nr av någon kändistidning och sedan sitta och hårdplugga så jag kan hänga med i det senaste skvallret, men det finns så mycket mer meningsfulla saker att göra istället. En av dessa saker som är mer meningsfulla är att stirra in i väggen, så det ska jag nog satsa på!

En dag med mig, mig, mig och Alex.

Ännu en mysig hemmakväll låg framför mina fötter när jag vaknade idag, men faktum är att jag till skillnad från ett flertal andra tycker om att kunna sitta hemma och vara för mig själv då och då. Jag måste vara en sann frihetsälskande skytt, eller så drabbas jag av en släng torgskräck då och då? Kanske kan det även vara så att jag är så pass egoistiskt förälskad i mig själv att jag inte tillåter någon annan att träffa mig vissa dagar?

Hur som haver har jag trots min kvalitetstid med mig själv inte känt mig ett dugg ensam idag. Förutom de gulliga vännerna på msn, bl.a. GG (som älskar att se sitt namn i min blogg), hörde Alexander av sig för första gången på riktigt länge. Han trodde fortfarande att jag hade pojkvän, så jag antar att det gått ett halvår sedan sist? Vi hade mycket att ta igen sedan sist, han hade t.ex. gjort ett enormt karriärbyte från sjukhusarbetare till väktare och flyttat från sumpan till globen, lagom nära min skola, (undrar om jag kan få honom att bjuda mig på lunch de sista månaderna då vår skolbespisning får ont om pengar och serverar mindre god mat?).

Jag måste även passa på att slå ett slag för Comviq kompis, utan det abonnemanget hade de dryga 100 smsen till Alex blivit en dyrbar historia.

 

image14
Undrar om han fortfarande ser ut som jag minns honom?

Ni förvirrar mig, killar!

Jag har så många funderingar just nu som jag tror att jag egentligen skulle behöva bearbeta ut i text, men jag är rädd för att det skulle bli för utelämnande för mig och alldeles för tråkigt för er att läsa. Ibland blir jag bara så förvirrad över mina egna känslor, vet inte riktigt vad jag känner för honom och vet egentligen inte om jag vill veta det heller. Det känns så otroligt skönt att vara singel och enbart rå över sig själv, men det finns de killar som har en tendens att locka en med sin ibland helt och hållet oemotståndliga charm. Man bör dock ha i åtanke att det har varit riktigt mysväder ute och att det kanske kan vara det som spökar? Det känns verkligen inte som om jag har lust att rusa in i ett förhållande just nu och sitta fast i några månader till med kommentarer i stil med "varför umgås du så mycket med dina killkompisar? Är de verkligen bara kompisar? Du tycker inte om mig längre, eller hur?"... Och tänk bara så mycket kul man kan ha och hur många andra killar man hinner flirta med på den tiden!

Om vi ska hoppa till lite mer samlade tankar så börjar mitt hår äntligen växa ut och bli lite mer acceptabelt än vad det var för bara någon månad sedan, vilket är fullkomligt underbart! Jag längtar tills det växt ut så pass mycket att man kan klippa av de där hemskt klippta lockarna längst ned, och efter jag gjort det ska jag lova mig själv att aldrig mer permanenta håret, klippa mig hos någon som bjuder på te samtidigt som de klipper och absolut aldrig sluta använda balsam.

Adjö till det gamla och in med det nya!

Jonte förklarade idag att min blogg gav honom en uppfattning om att jag var tjejig. Det finns få förolämpningar som är värre en just den, och därför hade jag enorma problem med att skaka av mig tanken om mig själv som tjejig. För som jag alltid har sagt "jag är inte en tjej, jag är en Vivvi", nog för att detta kan tolkas som underligt men de som känner mig förstår innebörden.

Som av en slump hittade jag ett underbart citat om mitt stjärntecken skytten, "Fånga inte dagen, släpp den fri", och planerade naturligtvis genast att sno detta och placera i min blogg. Det var då Jontes hårda ord återkom inför min inre syn och jag insåg att det var dags att göra storartade förändringar i min blogg. Jag hoppas att resultatet uppskattas och framförallt inte förknippas med alltför mycket "tjejighet".

image14
Då jag var tvungen att ge upp min älskade färg rosa,
måste jag ta ett sista avsked via denna lilja.

Löjligt?

Micke lyckades övertala mig att åka ut till Rissne för att grilla igår. Tyvärr hann jag inte mer än att åka dit och vända, då det utbröt bråk angående en mössa. Jag som trodde att det kvinnliga könet var mest löjligt? Hur som haver var det kul att se Micke en snabbis, även om han kanske inte kände igen mig direkt, men jag förmodar att det vittnar om att han hade haft kul i alla fall. Jag hoppas att Erdem inte ser detta, då jag sade att jag inte vågade åka ut till Spånga själv, men sedan fann modet att åka ut till Rissne.

Min käre vän Gunnar, även kallad "gg", undrade igår hur jag kunde ha så många killkompisar utan att ha sex med dem med tanke på att han själv skulle planera "gangbang" om han enbart varit omgiven av tjejkompisar. Är detta ännu ett tecken på att det manliga könet är mest löjligt?

Vingliga nyheter.

Jag har aldrig vinglat så mycket i hela mitt liv som jag gjorde idag. Jag vet ej fan vad som hände, men efter att Kjelle knuffat på mig i någon slags karuselliknande sak i lekparken vinglade jag nästan omkull under de dryga 10 meter jag hann vingla runt på innan Emma fick tag i mig. Tack och lov för att hon faktiskt lyckades fånga upp mig innan det var för sent, skrubbsår på benen klär mig inte riktigt.

På Virrans begäran åt vi pizza/kebab/hamburgare från en restaurang där i Huvudsta centrum, och de gjorde faktiskt riktigt god pizza! I och med Dannes experiment med att bränna champinjonerna med en tändare kunde Emma dock konstatera att de var godare efter Dannes flamberingsförsök.

Jag hade sett fram emot att bevisa för omvärlden, speciellt Patrick som var särskilt skeptisk, att man faktiskt kan spela fotboll i kort kjol men det hanns tyvärr inte med. Maybe next time... eller om Gunnar ställer upp. Frågan är om man ska göra det imorgon eller om man törs gå på Erdems fest? Jag är lite orolig för att Hubbe ska dyka upp, han är otäck.

Är det Missöden eller Privilegier?

Efter att ha vistats på landet x antal dagar har jag insett vikten i att ha ett landställe och hur mycket man måste gå miste om som barn om man växer upp utan ett sådant. Vart ska man annars lära sig saker som att rensa fisk, plantera rabarber och ösa roddbåtar? Hm, Vid närmare eftertanke kanske det är kunskaper man klarar sig utan?

Hur som haver lyckades jag tappa min ena ring i vattnet vid klohammarens badstrand och trots att jag och Dogge dök efter den en timme förblev den kvar där någonstans på bottnen. Det smärtar mig djupt med tanke på hur länge jag letade efter den och hur svårt det kommer bli att ersätta den, men det kanske var värt det om man tänker på att det faktiskt var där jag lärde mig simma en gång i tiden?

Jag måste även passa på att påpeka hur synd det är att Patrick bestämt sig för att överge Sverige för Tyskland den här veckan, för detta resulterade i att jag inte kunde bjuda honom på gädda som jag tidigare utlovat. Jag får satsa på att bli en mer rutinerad fiskare så jag kan dra upp fler gäddor, eller så tvingar jag Patrick till att dra upp sina egna gäddor i fortsättningen? hm, svårt val.

image11