Julbak och datortragedi.

I min strävan att komma på rätt köl igen hade jag som sagt planerat att bland annat hinna luncha med Linda. Otroligt nog hann jag faktiskt dit i tid, men skolans uppfattning om tacos är kanske inte riktigt densamma som vi andra människor har. Visserligen fanns det väl grönsaker och sådant också, men köttfärsen såg så pass suspekt ut att i alla fall jag tappade matlusten helt och nöjde mig med ett glas ljummet vatten (är inte det en hälsorisk egentligen?) Linda lyckades dock modigt peta i sig lite av köttfärsen och taco-chipsen innan vi satte oss i mitt klassrum och snackade lite skit innan lektionen började. Undrar om man får pengar för att ange sin skola till hälsovårdsnämnden? I så fall bör de börja smöra för mig omedelbart om de inte vill bli riktigt ruinerade.

Efter att lektionen tagit slut åkte jag i alla fall till Jenny i Sandsborg, där vi inledde våra upptåg på ica supermarket. Vi virrade runt i 55 minuter, utan överdrift, i jakt på pepparkaksdeg. Dessvärre såg vi inte till degen någonstans och personalen verkade ha vetat att vi skulle komma och gått och gömt sig. Tills en modig kille plötsligt uppenbarade sig vid kyldisken.


Jag och Jenny satte genast klorna i honom och bad honom visa oss till pepparkaksdegen, vilket han gjorde och varpå jag skällde ut honom för att ha gömt den så väl. Killen blev väl en aning stött och försökte förklara att det var en kylvara och därför behövde förvaras i kylskåpet, men jag kan tyvärr inte påstå att jag lyssnade särskilt väl. Det var kanske synd egentligen med tanke på att han såg rätt bra ut, vi borde kanske ha bjudit honom på pepparkakorna sedan? Attans...

Hur som haver kom vi över killen i mataffären rätt snabbt och begav oss hem för att äta mellanmål och baka pepparkakor, enbart för att upptäcka att bakplåtspappret var slut. Så vi tvingades återigen bege oss till Jennys inte alltför organiserade mataffär. Den här gången hade även killen vid kyldisken gått och gömt sig, så vi hittade ingen att fråga om bakplåtspappret. Efter en halvtimme eller något hittade vi dem i alla fall på egen hand och alla var glada och nöjda (särskilt personalen som måste ha tyckt att det var jätteskönt att bli av med oss).

Väl hemma igen började vi lyssna på julmusik och karva ut kreativa pepparkakor ur degen, varpå de målades (eller dränktes, beroende på hur man ser det) i rosa glasyr som vi gjort själva. De blev riktigt vackra och det enda man kunde klaga på var väl egentligen att våra självporträtt i pepparkakor inte riktigt överens stämde med verkligheten. Jennys avbild blev dubbelt så stor som min och min hade dessutom rosa hår. Snygga var de i alla fall!

Vi tänkte avsluta det hela med att se en skräckfilm, "one missed call", men både jag och Jenny flippade ur av rädsla enbart 5 minuter in i filmen så vi struntade i det. Istället såg vi "ensam hemma", vilken klassiker det är! Vi blev dock extremt trötta efter den och bestämde oss då för att skaka loss till några jullåtar, och det kan vi väl sannerligen säga att vi gjorde. Efter det kollade vi på några bilder på Jennys dator och sedan blev det hemfärd för min del, tyvärr inte med nattbuss, men det var väl kanske lika så bra med tanke på vilka konstiga människor jag tenderar att dra till mig.

Vid dagens slut hade även Jocke, den urgulliga hyperungen, ringt och muntrat upp mig och jag mådde faktiskt riktigt bra på hemvägen, helt klart ett steg i rätt riktning för mig. Jag passade sedan på att lägga in alla bilder från kvällen på datorn, där jag upptäckte att de flesta bilderna hade en äckligt grön nyans, men jag tänkte fixa till dem och lägga upp i bloggen idag. Där tänkte jag extremt fel.

Det är nämligen så att den datorn har sagt adjö idag. Den vill icke starta och alla bilder ihop med all julmusik och allt annat kul man kan tänka sig är numera förlorade. Som om detta inte vore nog har jag numera bara min skoldator att tillgå, där jag inte kan installera några program och kan därför inte ta nya bilder.


Att besvära Stoffe och Martin med att skicka mer julmusik är kanske inte heller så lyckat, då de antagligen servat mig tillräckligt för flera år framåt. Jag hittar inte tillräckligt fula svärord för att uttrycka mitt tyckande om datorn eller min oro över hur jag ska kunna dokumentera mitt 18års-firande senare, så istället måste jag helt enkelt komma på en lösning tills dess. Några idéer? SNÄLLA?!

image172 

Efter ett sådant fruktansvärt långt inlägg måste ni ju i alla fall ha någon bild att kolla på,
så det får bli den här. Inte i närheten lika fin som våra pepparkakor var,
men sånt är livet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback